kapitel 5. förvaltningsrätt blir läroämne 155 Blombergs ord om staten som ”organism” leder tankarna till betydligt äldre tankegods. Men man kan också notera hans uppgradering av medborgarna inflytande och att den kommunala lagstiftningen inte som tidigare kunde tillhöra området för Kungl. Maj:ts suveräna ekonomiska lagstiftningsrätt, utan den måste stiftas av regering och riksdag samfällt. Kommunerna lydde staten, staten lydde medborgarna. Med andra ord, de folkvalda ombuden måste få ett ord med i laget. Här låg en förskjutning av synsätten, från överhetsstat till medborgarstat. Matthias Theodor Rabenius hade på 1860-talet påpekat att kommunerna hade en dubbel karaktär i det att de skulle både sörja för egna gemensamma angelägenheter och utföra vissa statliga uppgifter. Men han ansåg inte att de tillhörde”den egentliga statsmakten.”20 år senare tryckte Blomberg, som framgår av citatet nyss, betydligt mer på centralmaktens roll. Det påminner om den tyska rättsvetenskapens historia där i ett första skede, 1860- och 70-talen, kommunerna ansågs som”förstatliga institutioner” för medborgarnas uppfostran, för att mot sekelskiftet 1900 utmanas av bland andra Otto Mayers betoning av individens rättigheter gentemot staten och en starkare central förvaltning och domsmakt till medborgarnas skydd. Blomberg visar därför tydliga paralleller till tyskt tänkande i Otto Mayers anda, med en stark statsmakt som kunde delegera olika uppgifter till organ eller lokalsamhällen. Blomberg gjorde även en komparativ notering om de nordiska ländernas inbördes skillnad, mellan å ena sidan ett byråkratiskt eller ministeriellt system, å andra sidan ett kollegialt system. I den första modellen ledde en enda person verksamheten och fattade egna beslut, i den senare var flera individer lika berättigademedlemmar, och de fattade beslut efter omröstning medan ordföranden formellt ledde handläggningen. Kollegialsystemet hade, skrev Blomberg, tidigare varit dominerande i de tre skandinaviska länderna, men senare nästan helt förlorat betydelse i Norge och Danmark, från 1814 respektive 1848, och centralstyrelsen hade i stället samlats hos ministerierna. I motsats till Sverige hade de särskilda ministrarna inte bara rätt att på egen hand och var för sig fatta beslut och vidta åtgärder. De behandlade och avgjorde därtill en mängd
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=