som var underkastade dess ”herradöme.”366 Men Blombergs framställning var inte glasklar på de här punkterna, och hans kollegor och efterträdare använde den statsrättsliga litteraturen i betydligt mindre grad än hans förvaltningsrättsliga handbok från 1880-talet. En faktor i sammanhanget kan varit att den statsrättsliga positivismen redan passerat sin storhetstid i Sverige när Blombergs föreläsningar publicerades i början av 1900-talet. Blomberg diskuterade dessutomkommunernas roll. Han skrev att även om centralmakten och regeringen stod främst i staten och utövade sitt ”herradöme över de enskilda individerna”, så hade den moderna staten dessutom ”åt folket själft öfverlämnats att sörja för kollektiva intressen”. Den verksamheten kallades ”självförvaltning” – alltså en direkt översättning av det tyskaSelbstverwaltung som vi funnit hos Robert von Mohl på1830-talet och i synnerhet under det tyska rikets expansion efter1871.367 Självförvaltningen kunde i sin tur delas upp i folkrepresentationen(här avsågs nog riksdagen) ochkommunalförvaltning, som innebar att kommunerna fick utföra vissa statsbestyr inom de gränser som staten bestämde. Den här grundläggande uppdelningen hade, som framgått, behandlats redan på 1860-talet av Matthias Theodor Rabenius. Blomberg förde nu tankarna vidare: 366 Blomberg 1887-89, s. 1-6. 367 Jellinghaus 2006. 368 Blomberg 1887-89, s. 1-4, 98-99, citat s. 50. professorspolitik och samhällsförändring 154 ”I den mån statsförfattningarne blifvit bygda på grundsatsen om statsborgarenas direkta medverkan vid statens arbete för sina många syftemål, så har man ock kommit till klarare insigt om nödvändigheten att indraga de kommunala samfunden såsom verkande organ i statens tjänst. Därigenom att de gemensamma ändamål, som till en enhet sammanknyta kommunernas medlemmar, äro statsändamål, så blifva kommunerna leder i statsförvaltningens organism och måste såsom sådana hemta sitt berättigande från statens lagstiftning. Det är sålunda icke genom autonomiska bestämmelser, som kommunerna i de moderna samhällena vunnit sin organisation och sina befogenheter, utan på grund af staternas lagstiftning. Så har äfven förhållandet varit i de nordiska landen.”368
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=