kapitel 5. förvaltningsrätt blir läroämne 147 Redan i det tidiga 1800-talet förekom försök att sortera ut typiska utpräglade ”rättsfrågor“, ordna nya former för deras behandling och flytta vissa ärenden från ämbetsverken till de allmänna domstolarna. Kammarrätten kom under 1800-talet på Kammarkollegiets bekostnad att befästa sin position som ett slags högsta domstol för vissa ärenden av administrativ natur. På 1820-talet vädrades idéer om att helt enkelt inordna Kammarrätten under hovrätterna, vilket belyser att begreppet förvaltningsrättskipning ännu inte hade någon tydlig innebörd.348 Liknande problem och tendenser, om än långt ifrån identiska, fanns runt om i den industrialiserade västvärlden. Vid 1853/54 års riksdag lanserades förslag om en högsta förvaltningsdomstol och det fanns flera utländska förebilder, som den franskaConseil d’Ètat, men också tyska rättsstatliga doktriner som hänvisade till betydelsen av en domstol som skyddade medborgaren mot det offentligas utövning av makt. De utländska impulserna ställdes mot svenska traditioner. Efter flera år av missväxt och hungersnöd hade 1871 införts en ny fattigvårdsförordning som bland annat föreskrev att beslut om avslag beträffande fattigvård skulle överklagas hos Högsta domstolen, vilket ledde till ett antalet oavgjorda mål hos domstolen ökade för varje årsslut. Balansen blev till sist så stor att krav restes på kraftfulla motåtgärder för att avlasta domstolen. Parallellt utvecklades idén omen”administrativ domsrätt.”349 Ämnet diskuterades i många sammanhang, och vi har sett hur Matthias Theodor Rabenius och Christian Naumann argumenterade mot varandra på 1870-talet. Först 1909 beslöt riksdagen efter omfattande utredningar att följa Bergfalks och Rabenius rekommendation och inrätta en”Konungens regeringsrätt”. Två välbekanta skäl anfördes för beslutet, dels behovet att avlasta regeringen från allehanda besvärsärenden, dels kraven på att öka medborgarnas rättssäkerhet i förhållande till den offentliga makten. Av namnet ”regeringsrätt” framgår emellertid att tanken på att göra en klar fördelning mellan statens verkställande och domande makt inte fick fullt genomslag. Det fanns en tvärtom nära för348 Lavin 2016, s. 237-238; Nelson 2009. 349 Lavin 2016, s. 238, 242. Se även Lavin 1972, s. 41-60.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=