kapitel 5. förvaltningsrätt blir läroämne 145 ecennierna närmast före 1914 har kallats la belle epoque, underförstått en era av fred, välstånd och harmoni. Den beskrivningen kan möjligen gälla tiden fram till 1860-talet men D knappast seklets sista decennier som präglades av stora politiska spänningar. La belle epoque framstår därför som en nostalgisk efterhandskonstruktion.346 För Sveriges del borde det räcka med tanken på att en tredjedel av landets befolkning lämnade landet. Migrationen var en del av 1800-talets strukturomvandling som hade återverkningar på flera plan. Efter 1800-talets mitt expanderade den offentliga förvaltningen kraftigt på central, regional och lokal nivå, en utbyggnad som enligt Nils Herlitz ”icke har annat motstycke i vår äldre historia än utvecklingen under 1600-talets förra hälft.”347 Samtidigt som staten utvidgade sin verksamhet agerade kommunerna, delvis inom ramarna för sin självstyrelse, delvis efter statliga direktiv som lade en mängd nya uppgifter och kostnader på kommunerna. Trots alla omställningar kunde den traditionella svenska ämbetsmannarollen i stort sett leva vidare, och det gällde även i övergången till ett industrialiserat och demokratiskt samhälle. I linje med 1840 års departementalreform gällde fortfarande i början av 1900-talet att regeringsarbetet bedrevs genom en tydlig fördelning av olika arbetsområden. Antalet departement och statsråd skulle med tiden utökas betydligt, vilket bidrog till att regeringen (statsrådet) fick större auktoritet i förhållande till kungen och i förlängningen till att ett parlamentariskt styrelseskick uppstod. Men det bidrog också till att olika departement utvecklade olika arbetsformer, och i ett längre perspektiv innebar det som sagt att olika departement ganska ostört kunde förändra sina arbetsformer i egen takt och till att den svenska förvaltningen kom att framstå som heterogen 346 Björne 2002, s. 11-12; Jouanjan 2011. 347 Herlitz 1957, s. 265. 5. 1 Från laissez faire till statsintervention
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=