professorspolitik och samhällsförändring det gå till? Ett synsätt ville ge staten stor makt, ett annat begränsa den, vilket ännu en gång ledde Rabenius in på frågan om kommunernas roll (boken skrevs drygt ett decennium efter kommunallagsreformen 1862). Kommunerna var, skrev Rabenius, ”föreningar” av medborgare med dubbla funktioner. Å ena sidan skulle de sörja för gemensamma angelägenheter, och då ansågs de som självständiga enheter inom staten men ändå underkastade viss statlig kontroll.Å andra sidan skulle de verkställa uppgifter som utan tvivel ingick i statens ändamål, och då fungerade de som organ för statens allmänna förvaltning.303 I det senare fallet, alltså när en del av den statliga förvaltningen skulle skötas av medborgarna själva, måste särskilt utvalda organisationer engageras, och det var just dessa ”föreningar” vilka sedan gammalt ansvarade för angelägenheterna somvar gemensamma för personer som bodde på en viss yta av statens område. Föreningarna var kända under namnet kommuner; ”Det torde således vara nog, att af organisationer, somej tillhöra den egentliga statsmakten, inom förvaltningen och förvaltningsrätten upptaga endast kommunerna.” Rabenius tillämpade nu en teknik som inte har varit ovanlig bland svenska rättsvetenskapsmän. Å ena sidan hänvisade han till det urgamla svenska rättsarvet, å andra sidan drog han sig inte för att underbygga sina slutsatser med utländska auktoriteter. I det här fallet åberopade han tysken Lorenz von Stein som stöd för att räkna ”föreningsväsendet” till förvaltningen och lagstiftningen till förvaltningsrätten.304 Rabenius resonemang om lokalsamhällets dubbla uppgifter presenterades redan från slutet av 1860-talet. De kan ses som förebud om senare svenska juristers uppdelning i självförvaltning och egenförvaltning och som ett eko av tyska förebilder, liksom de har bäring på 2000-talets diskussioner omdet kommunala självstyrets gränser. Men intressant är även att hans motivering för att begränsa den centrala statsmakten genom en delegation till kommunerna gick ut påmedborgarna på så sätt skulle uppfostras att till större politisk mognad.Även här åberopade han tysken von Stein. 303 Matthias Theodor Rabenius 1866-1873, s. 147; Rabenius 1874, s. 375-378. 304 Matthias Theodor Rabenius 1874, s. 375-377, citat s. 377. 130
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=