professorspolitik och samhällsförändring ningen fanns ofta en grupp av”rena rättsfrågor”, som inte kunde ha någon annan måttstock än den formella rättens. En annan grupp av mål måste å ena sidan bedömas efter samhällsintressets fordringar, och de kunde därför inte betraktas som rättsfrågor, å andra sidan rörde de den enskildes rätt. Slutligen fanns en tredje klass av besvärsmål, och de gällde inte något rättsanspråk utan endast en hemställan om att pröva lämpligheten eller billigheten av ett förvaltningsorgans åtgärd. Men alla de här omständigheterna hade enligt Rabenius inte gjort läget klarare.Enda sättet att bestämma skillnaden mellan egentligt dömande verksamhet och förvaltning var att utgå från skillnaden mellan privat rätt, vilken gällde förhållanden mellan enskilda, och offentlig rätt, som gällde förhållandet mellan staten och enskilda. Under tidigare skeden hade staten kunnat utöva en godtycklig härskarmakt, men det var numera ohållbart. Den till intensitet och omfattning ökande administrationen, som ledde till att statens makt var överlägsen den enskilde medborgarens, liksom den ”växande kulturen, det utvecklade rättsmedvetandet” fordrade att Tanken på en rättsstat genomsyrade Rabenius förvaltningsrättsliga resonemang, och han utgick från att den offentliga rätten hade uppkommit i strävan att slå fast det rättsliga förhållandet mellan stat och medborgare. Det var, hävdade han, ett av tidens viktigaste politiska framsteg när staten alltmer såg skyddet av medborgarens rättigheter som sin främsta uppgift.298 I översikten av det kontinentaleuropeiska forskningsläget har vi konstaterat att till förvaltningsrättens ”allmänna del” räknades gränsdragningen mellan rättskipning och förvaltning, mellan offentlig och privat rätt, krav på legalitet och proportionalitet, förbud mot retroaktivt belastande åtgärder, rätt till ersättning vid expropriation, etc.299 På samma sätt 297 Matthias Theodor Rabenius 1874, s. 358. 298 Matthias Theodor Rabenius 1874, s. 367 m fl. 299 Stolleis 1992, s. 394-407; Stolleis 1989, s. 129-147, särskilt s. 141-143. 128 ”staten i sin verksamhet äfven blir bunden af lagar, som reglera den enskilde medborgarens förhållande till honom, så att medborgaren i förhållandet till staten ej må vara mera rättslös, än han är det i förhållande till andra medborgare.”297
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=