kapitel 4. från diversehandel till förvaltningsrätt en skulle utövas av kung och riksdag gemensamt när det gällde ”allmän civil-, kriminal- och kyrkolag“, medan kungen ensam anförtroddes ”lagar och författningar, som rikets allmänna hushållning röra“, alltså det expanderande område där vi återfinner förvaltningsrättens rötter. Ett undantag var skattelagstiftning som lämnades åt riksdagen i enlighet med ”svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta.” Rättskipningen låg hos oberoende och oavsättliga domare. Riksdagens justitieombudsman, slutligen, skulle övervaka förvaltningen och försvara medborgarnas intressen mot den offentliga makten. Konstitutionen innehöll med andra ord en hel del nyheter, men när det gällde riksdagen bevarades den ordning som uppkommit under medeltiden med en representation i de fyra stånden adel, präster, borgare och bönder. Något liknande gällde förvaltningen. I tidigare regeringsformer, till exempel 1634, hade organisationen av förvaltningen varit ett huvudtema, men så blev det knappast 1809. 1600-talets grundprinciper levde vidare även om adelns monopol definitivt var brutet beträffande statliga ämbeten. Enligt 1809 års regeringsform skulle bara ”förtjänst och skicklighet“ utgöra befordringsgrund. Ganska snart efter statskuppen restes emellertid krav på att även ”styrelseverken” skulle förändras. Då aktualiserades också gränsdragningen mellan juridiska och ”oeconomiska”mål. Frågorna kom upp främst i diskussionen om hur staten skulle kunna rationalisera och åstadkomma kostnadsbesparingar snarare än för att förverkliga Montesquieus lära om maktdelning.266 En avgörande omdaning av den centrala statsförvaltningen och regeringsarbetet skedde genom 1840 års ”departementalreform”. De centrala kollegier som hade införts under 1600-talet ansågs nu föråldrade och omorganiserades till sju departement, vart och ett under ledning av en minister.267 Som nämnts skedde ungefär samtidigt en liknande specialisering av centralstyrelsen i Frankrike och Tyskland. 1840 års departementalreform snarast bidrog till att öka oklarheten, och olika departement kunde ganska ostört förändra sina arbetsformer 266 Lavin 2016, s. 233-244. 267 Herlitz 1957, s. 208. Se även Emil Hildebrand 1896; Hjalmar L Hammarskjöld 1907; Jägerskiöld 1946; SOU1964:27; Ragnemalm 1970; Lavin 1972. 117
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=