ner och ändra beslut som fattats av domstolar och administrativa myndigheter. Men det är viktigt att hålla i minnet att för övrigt rubbades i stort sett inte den ordning som hade grundlagts under 1600-talet utan man fortsatte på de inslagna banorna. Huvuddragen av 1600-talets administrativa, politiska och judiciella system levde vidare. Mitt under riksdagarnas intensiva reformarbete präglades förvaltningen av stabilitet och konservatism. Ämbetsmän hade en stark ställning i riksdagen, adel och ofrälse samarbetade ofta för att bevara förvaltningens självständighet och frihet från överordnades godtycke. Till exempel lade man mycket energi på att försvara ämbetsmännens oavsättlighet. ”Frihetstiden” innebar frihet från kungligt envälde, men på det politiska området rådde samma förföljelse av oliktänkande ochoppositionella som tidigare. Att enväldet avskaffats ledde dessutom till att ”det nu fanns fler känsliga tår att (råka) trampa på.”237 För större delen av Sveriges befolkning, landsbygdens folk, gällde minst lika hårda villkor som tidigare.238 1700-talet karaktäriserades fortfarande av den oförsonliga lutherska lära som hade etablerats under 1600-talet. På uttrycklig begäran av statskyrkans prästerskap utfärdades 1735 utfärdades en religionsstadga, vilken har beskrivits som ”kulmen av den religiösa tvångslagstiftningen i Sverige.”239 Även uppgifterna för de kyrkliga församlingarna preciserades. Från 1750-talet expanderade sockenstämmornas verksamhet, alltså de möten som sockenbornas höll under prästens ledning. I praxis tillkom dessutom en nyordning genom att man började övergå från krav på enhällighet till att det räckte med majoritetsavgöranden för att ett beslut skulle anses vara giltigt för alla sockenbor. Ett annat ämne av intresse för den svenska förvaltningsrättens historia är den omfattande revision av medeltidens rikslagstiftning (melloch mestl) som genomfördes under 1700-talets första decennier. Förarbetet utfördes av en lagkommission, tillsatt 1686, som systematiskt gick igenom civilrätt, processrätt och straffrätt. Ledamöterna var tydligt på237 Spangenberg 2015, s. 24. 238 Kumlien 1997, s. 165-173. 239 Inger 1994, s. 174. professorspolitik och samhällsförändring 106
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=