kapitel 3. den svenska modellens rötter 103 administration. I städerna behölls en ledande samling av män som kallades rådet när den utövade förvaltande funktioner och för magistrat eller ”rådstuvurätt” när den fungerade som domstol. På landsbygden anlitades fortfarande häradstingen och deras ledare för olika förvaltningsärenden, i bland till och med i större utsträckning än förr. Med andra ord, samtidigt som Sveriges administration under 1600talet centraliserades i vissa avseenden, var den i andra mycket splittrad. Det var en del av dynamiken mellan centralmakt och lokalsamhälle. Också landets tredje nivå, den lokala självförvaltningen, fick nämligen fastare former under 1600-talet. I den processen spelade statskyrkan och prästerna en viktig roll. Som redan har påpekats hade visserligen reformationen 1527 lyckats bryta Vatikanens makt, konfiskera dess egendom och omforma lärorna enligt vad man uppfattade vara lutherska linjer. Men, som sagt, den katolska kyrkans välutvecklade organisationbevarades, och i det sparsamt befolkade Sverige visade sig den nya statskyrkans funktionärer fungera utmärkt väl för att implementera centralmaktens lagar och beslut på lokalnivå. Från predikstolarna läste kyrkoherdarna upp kungens förordningar och de var ordförande i kyrkorådet, det nya förvaltningsorgan som under 1600-talet växte fram på lokalplanet. Kyrkorådet var ett utskott av sockenstämman, den sammankomst av socknens beslutsföra medlemmar som övervakade sockenbornas livsföring och svarade för fattigvård och skolor. Det var en ordning som byggde på samarbete – eller om man så vill, ett slags kontrakt –mellan världsliga och kyrkligamyndigheter, mellan lokalsamhälle och centralmakt.230 Folkbokföringen blev en statlig ämbetsplikt för prästerna, vilket tjänade centralmaktens behov att nå ett långt större antal individer än tidigare för att driva in skatter och skriva ut soldater. Enligt 1686 års kyrkolag skulle prästerna inte bara upprätta husförhörslängder med noteringar om när folk föddes, gifte sig, dog och hur de kunde katekesen. Dessutom skulle prästerna anteckna när folk flyttade in eller ut ur socknen, vilket var en fråga utan egentligt inomkyrkligt intresse. Den som en gång hade 230 Gullstrand 1933, s. 8, 87; Egil Johansson 1987, s. 139-144.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=