jura novit curia 98 enskilda rättskällorna måste betraktas som delar av en större rättslig enhet, som bildade det juridiska systemet.359 I sin redogörelse för de olika rättskällorna i föreläsningarna över civilrätten konstaterade han att det lätt vore hänt att juristen uppfattade källorna som isolerade uttryck för rätten. Nordling ansåg dock att ett sådant synsätt vore felaktigt: Om de olika rättskällorna tillsammans skulle anses bilda utgångspunkten för den juridiska kunskapen –gällande rätt – föll det sig också naturligt att juristen själv i de svåra fallen sökte bringa ordning i rättsstoffet för att återskapa kunskapsobjektet. Under senare delen av 1800-talet menar Björne att Savignys lära om rättstolkningen behandlades styvmoderligt i den juridiska doktrinen. Utvecklingen gick också, enligt Björne, i en riktning där domarens frihet att objektivt tolka rätten betonades starkare.361 Rättsskipningen fick framförallt inte reduceras till en rent logisk subsumtionsverksamhet.362 Domaren måste därför ha en frihet att anpassa lagen och vid behov bilda ny rätt, eftersom han hade skyldigheten att avkunna dom i målet också när lagen tycktes tiga.363 Domaren hade en skyldighet att se till att lagstiftarens intentioner inte gick på tvärs med samhällets uppfattningar i stort.364 Domarens objektiva teleologiska tolkning skulle leda till lagens anpassning till den rådande samhällssynen och därmed skulle det allmänna rättsmedvetandet få ett bättre genomslag i den objektiva rätten. Lagstiftningens dominans var därför inte eftersträvansvärd om detta innebar att domarens möjligheter att anpassa lagen till samhällets skiftande behov hämmades.365 Lagstiftaren kunde nämligen inte på förhand förutse alla de situationer 359 Nordling, Anteckningar, s. 27. 360 Nordling, a.a., s. 27. 361 Björne, Den konstruktiva riktningen, s. 322. En tydlig markering mot den historiska skolans synsätt förekom exempelvis i Wilhelm Sjögrens artikel Domaremakt och rättsutveckling. Se Sjögren, Wilhelm, Domaremakt och rättsutveckling, Tidskrift for Retsvidenskab, 1916, s. 325–373, s. 327. Debatten refereras också av Kallenberg. Se Kallenberg, Ernst, Svensk civilprocessrätt, bd. 1, andra upplagan, Lund, 1923, s. 21 ff. 362 Reuterskiöld, Lagskipning, s. 151 f. Detta hade dock också Stahl påpekat. Se Stahl, Die Philosophie des Rechts, bd. 2:1, s. 165 f. 363 Reuterskiöld, Lagskipning, s. 152. 364 Reuterskiöld, a.a., s. 153 f. 365 A.a., 150 f. och 153 f. ”En sådan uppställning af särskilda bredvid hvar andra stälda källor för rättsbildningen har det felet med sig, att man därigenom ej får något uttryck för enheten i rättsbildningen, ehuru en sådan enhet dock tydligen måste finnas.”360
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=