kapitel ii •novit 95 genom att utsträcka rättsregelns tillämplighet.336 I fallet med tolkningen var antagandet om en lucka i den gällande rätten alltså falskt. Det fanns emellertid rättsfrågor som inte lät sig lösas med hjälp av tolkning. I dessa fall tycktes rättssystemet verkligen innehålla en lucka, vilket dock inte fick förekomma. Frågan var om tolkningens gräns också måste utgöra gränsen för den juridiska metoden och därmed för den juridiska kunskapen. Om så vore fallet måste rättsbildningen, då tolkningen uttömts, övergå i rättspolitiska lämplighetsöverväganden. Detta behövde dock inte nödvändigtvis vara fallet. I sin tolkningsverksamhet kunde juristen falla tillbaka på rättsinstituten, d.v.s. den juridiska begreppsbildningen och systematiken.337 Däri kunde ledning sökas beträffande hur en viss rättsregel borde förstås i systematiskt hänseende. Rättsinstituten beskrevs av Savigny som grundtyper för en viss sorts rättsliga förhållanden.338 För att undvika att rättsinstituten skulle uppfattas som substansbegrepp,339 hade Stahl istället beskrivit dem som uttrycket för ett visst förhållningssätt eller perspektiv på rätten.340 Eftersom hela rättsordningen var historisk till sin karaktär måste också de juridiska begreppen anses ha sin bestämda innebörd vid en viss tidpunkt. Detta faktum innebar att begreppen också hade ett begränsat tillämpningsområde i förhållande till en viss bestämd omständighet vid en viss given tidpunkt.341 Rättsinstitutens historiska karaktär kunde dock utnyttjas av juristen. Den försåg honom med ett internt och abstrakt perspektiv på sitt objekt, varigenom de historiska övervägandena framträdde tydligare i relation till samtiden, än då juristen studerade sitt objekt med utgångspunkt i rättsreglerna.342 I det analogiska förfarandet343 skapade juristen nya rättsregler med rättsinstitutsperspektivet somutgångspunkt. De centrala lagreglerna eller rättsprinciperna på varje rättsområde bildade härvidlag ett mönster för rättsbildningen.344Vid första anblicken kunde analogiförfarandet därför te sig 336 A.a., s. 213 f. 337 Sandström, Rättsvetenskapens princip, s. 236. 338 Savigny, System, bd. 1, s. 291. 339 Undén, De juridiska begreppen, s. 170. Se också Sandström, Rättsvetenskapens princip, s. 209 ff. samt 232. 340 Sandström, a.a., s. 236 ff. särskilt s. 238. 341 Savigny, System, bd. 1, s. 291 f. 342 Sandström, Familjerättsvetenskap, s. 105. Se också Peterson & Sandström, Rättsvetenskapens bevisbörda, s. 756 f. 343 Savigny, System, bd. 1, s. 291. 344 Schröder, Recht als Wissenschaft, s. 254 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=