kapitel ii •novit 93 ning) men måste, i brist på sådana, självständigt försöka utröna syftet med regeln, först och främst i ljuset av den historiska kontexten. Därefter måste domaren själv försöka uppställa ett syfte med regeln (objektiv teleologisk tolkning).323 Domaren kunde vidare upplösa konflikter mellan regler genom att använda den systematiska axeln i rättssystemet när flera rättsregler konkurrerade om tillämpligheten.324 Slutsatsen måste i så fall vara att båda reglerna visserligen var giltiga i historisk mening, men att de reglerade olika frågor. Rättsreglerna hänförde sig således till olika delar av det juridiska systemet. Genom systematisk argumentation kunde domaren i sin rättsbildning både upplösa motsättningar och förbättra systemets koherens.325 Endast den systematiska helhetsbilden kunde kasta ljus över det enskilda faktumets juridiska kvalificering och därmed området för de konkurrerande reglernas tilllämplighet.326 Rättsdogmatikens premisser tillät inte heller att flera motstridiga rättsregler samtidigt var tillämpliga i relation till samma juridiska fråga. Detta gällde, vilket Savigny hade framhållit, såväl inom en bestämd lagstiftningsprodukt, som beträffande normer ur olika rättskällor.327 Till skillnad från vad som gällde i ett rättssystem som vilade på en kodifikation behövde överlappande argument ur flera rättskällor däremot inte utgöra ett problem för juristen, så länge dessa argument gick att förena. Snarare utgjorde samstämmigheten i de olika rättskällorna en styrka i relation till den gällande rätten. Rättskällornas argument speglade endast rättsordningens inre enhet. Däremot måste motstridigheterna i rättskällornas argument upplösas av domaren.328 Eftersom de olika rättskällornas argument speglade delar av helheten kunde dessa dock inte rangordnas i tolkningsprocessen. 323 A.a., s. 214. Se också Björne, Brytningstiden, s. 326. Björne har också kritiserat Savignys syn på lagstiftarlojaliteten och framhållit att Savigny inte i sin tolkningslära tycks ha hyst någon avgörande respekt för lagstiftarens faktiska, historiska vilja, utan givit juristen en relativt stor frihet att genom sin tolkning återskapa den, snarare än att efterforska den. Se också Björne, Lars, Den konstruktiva riktningen. Den nordiska rättsvetenskapens historia, del III, 1870-1910, Lund, 2002, s. 321 f., och Meder, Mißverstehen und Verstehen, s. 124 ff, särskilt, s. 128. 324 Savigny, System, bd. 1 s. 214 f. 325 Savigny, a.a., s. 214. Se också Hellner, Rättsteori, s. 78. 326 Savigny, System, bd. 1, s. 215. Savigny uttryckte det som att domaren „in […] Bereitschaft haben […] des historisch dogmatischen Ganzen, woraus dieses Einzelne allein Licht erhalten kann.“ 327 Savigny, a.a., s. 262 f. 328 Samuelsson, Tolkningslärans gåta, s. 84.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=