kapitel ii •novit 89 I de enkla fallen kunde den juridiska metoden leda juristen fram till en given lösning i gällande rätt.297 Om argumenten i rättskällorna var samstämmiga räckte det att juristen sammanvägde dem och böjde sig för deras bud. I de svåra fallen av motsägelser, överlappningar eller luckor i rätten måste emellertid den tillämpande juristen gå längre i sin analys och aktivt konstruera kunskapsobjektet – gällande rätt.298 Vad som återstod av juridisk kunskap i de svåra fallen var således kunskapen om den juridiska metoden. Utan denna metod vore juristen dock hänvisad sitt eget eller andras rättsinne för att lösa fallet, vilket riskerade att leda till godtycke. Metoden uteslöt inte detta godtycke fullständigt, men reducerade avsevärt risken för det.299 Till beskrivningen av den juridiska metoden som en logisk subsumtion300 måste därför ett tillägg fogas. Det juridiska kvalificeringsarbetet var inte ”blos logisch […], sondern lebendig [...].”301 De i målet åberopade faktiska omständigheterna skulle i de svåra fallen inte ”unter ruhende abgeschlossene Merkmale subsummirt werden”, utan istället skulle kvalificeringsarbetet utgöra en del i konstruktionen av den gällande rätten.302 Rättsordningens bristande enhet manifesterade sig på flera olika sätt: Om en omständighet kunde subsumeras under flera olika rättsregler samtidigt utgjorde detta ett bevis för att det juridiska systemet innehöll motsägelser eller överlappningar. I de fall en fråga tycktes sakna rättslig reglering uppvisade rättsordningen istället luckor. Båda företeelserna var emellertid ett uttryck för samma bristande koherens och enhetlighet i rätten.303 För att systemet åter skulle uppfylla det rättsdogmatiska perspektivets krav på enhet måste juristen därför upplösa motsägelserna och utfylla luckorna.304 Båda dessa aktiviteter utgjorde led i domarens praxisbildning. Savig296 Savigny, System, bd. 1, s. 262. Se också, Samuelsson, Tolkningslärans gåta, s. 83. Om Savignys sätt att betrakta systemet som enhetligt, se Schröder, Recht als Wissenschaft, s. 245 samt Meder, Mißverstehen und Verstehen, s. 183 ff. 297 Sandström, Rättsvetenskapens princip, s. 255. 298 Sandström, a.a., s. 254 f. 299 A.a., s. 282 f. 300 Stahl, Die Philosophie des Rechts, bd. 2:1, s. 165. Se även Sandström, Rättsvetenskapens princip, s. 249 f. 301 Stahl, a.a., ibid. Se även Sandström, a.a., ibid. 302 Stahl, a.a., s. 166. Se även Sandström, a.a., ibidoch Samuelsson, Tolkningslärans gåta, s. 84. 303 Savigny, System, bd. 1, s. 263 f. 304 Savigny, a.a., s. 212 och 263. Se också Samuelsson, Tolkningslärans gåta, s. 84. „Das regelmäßige Verfahren besteht in der Bildung eines Rechtssystems aus der Gesamtheit der Quellen.“296
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=