kapitel ii •novit 87 vaträtten.285 Föga förvånande kom kommitténs arbete därför i första hand att inriktas på civilrätten och processrätten. År 1826 lades ett förslag till ny civillag och rättegångsbalk fram.286 Trots att förslaget var präglat av den liberala rörelsens upplysningsidéer,287 återfinns i lagkommittéens motiv också formuleringar beträffande domarens ansvar för rättsbildningen som i högre grad tycks överensstämma med den historiska skolans synsätt.288 Även om dessa uttalanden kanske i första hand bör tolkas som ett försök att blidka kodifikationsprojektets kritiker,289 återfinns i motiven några av de argument som bildade grunden för skolans kodifikationskritik: Rättens historiska egenskaper utgjorde alltså den viktigaste anledningen att avfärda kodifikationen. Innehållet i juridikenmåste successivt anpassas till samhällslivets skiftande behov.291 Detta uppdrag kunde dock inte helt 285 A.a., s. 256. Se också beträffande det franska inflytandet, Westring, Hjalmar, Om revisionen av vår allmänna lag, Svensk Juristtidning, 1919, s. 75 –92, s. 78 f. 286 Peterson, Debatten om 1826 års förslag, s. 249. 287 Peterson, a.a., s. 256. 288 A.a., ibid. 289 A.a., s. 257. 290 Lagkommittén, Civillagsförslaget, motiven, s. 253. Se också Peterson, Debatten om 1826 års förslag, s. 256. 291 Detta antagande styrks också av de uttalanden som Lagkommittén gjorde i de inledande motiven till lagen. Kommittén anförde där att ”Liksom sjelfwa folkstammen, under tidernas lopp, wäxer ut och omdanas, måste äfwen lagen, hwaruti samhällslifwet skall, så tillsägande, öfwerskåda sig sjelft från hwarje betydelig ståndpunkt på deß utwicklingsbana, gång efter anan utwidgas, omarbetas och, ur maßan af de söndrade delar, som ”Lagstiftaren må sträfwa alldrig så mycket att genom uttryckliga stadganden förutbestämma, huru domaren bör förhålla sig i kommande fall: erfarenheten skall ändå wisa, att han gjort för litet, för att reglera allt. Wille han försöka att i förwäg utmärka hwarenda händelse, som framtiden kunde förete, så kastade han sig in i det oändliga, utan rimligt hopp om att möjligen kunna lyckas, emedan nye fall oupphörligen uppkomma och hwarje fall i werkligheten alltid antager en egen skepnad och åtföljes af egna omständigheter, dem intet förutseende någonsin blir i stånd att beräkna. Lagstiftarens arbete är således alldrig slutadt; men det måste hafwa sin gifna gräns för hwarje tidpunkt, och inom denna gräns står den lag skrifwen, som för tiden gäller. Der den tiger, skall domaren tala, ty rättwisan får ej ligga neder; men skall detta blifwa honom möjligt, så måste han, med full tillförlitlighet till lagens enhet och consequence, kunna, från de förutsedda och beskrifna händelserna, sluta sig till hwad han bör tänka och säga om dem, som ej tillförene warit kände: det är på detta sätt, som andan skall fylla hwad i bokstafwen brister.”290
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=