kapitel ii •novit 85 sonliga rättsuppfattning påverkade utgången i målet. För att understryka begränsningen i domarens skön anförde Tengwall att Arbitrium Judicis utgjorde Tengwalls slutsats var därför att Arbitrium Judicis inte utgjorde något annat än ”en fylnad i Lagen.”275 Av Tengwalls framställning framgår att domaren genom att använda naturrätten skulle återföra den positiva rätten till sitt idealtillstånd, naturrätten. Domaren kunde skaffa sig kunskap om de naturrättsliga satserna med hjälp av egna förnuftsansträngningar eller genom att konsultera den naturrättsliga doktrinen. Domarens utfyllnad av den positiva rätten var alltså inte godtycklig, utan grundade sig på förnuftets krav eller på det juridiska källmaterialet. Tolkningen i ljuset av naturrätten syftade till att låta lagens fulla potential komma i dagen. Domaren skulle dock presumera att lagen överensstämde med naturrättens fordringar. På detta sätt skulle lagstiftarens vilja och ställningstaganden i förhållande till naturrättens krav så långt som möjligt respekteras av den rättstillämpande juristen. Genom den filosofiska kritiken av väsensmetafysikens kunskapsteoretiska förutsättningar under slutet av 1700-talet, vilken kom att leda till denna vetenskapsinriktnings fall, förlorade emellertid också den naturrättsliga doktrinen sitt rättskällevärde och sin möjlighet att fungera som utfyllnad av den positiva rätten.276 Naturrätten diskvalificerade sig alltså som juridisk kunskap.277 Savigny behandlade avslutningsvis den franska civillagboken Code civil. I dess fjärde artikel hade den franske lagstiftaren infört ett stadgande som uttryckligen förbjöd domaren att vägra döma i målet på grund av rättsordningens bristande koherens. En sådan domare kunde straffas för att ha förvägrat parterna en rättvis domstolsprövning. Den franska utgångs274 Tengwall, a.a., ibid. 275 A.a., ibid. 276 Björne, Nordisk rättskällelära, s. 184 och 187. 277 Stahl, Die Philosophie des Rechts, bd. 1, s. 262. ”[…] en skyldighet at efter bästa förstånd och samvete intet wilja annat än det rätt och skäligt är, at noga skärskåda målets omständigheter, afdöma det efter de i Lagen faststälda grunder, och naturliga rätwisan, på sådant sätt, som han med möjligaste eftertanka tror at Lagen skolat stadga, så framt en dylik sak med alla deß omständigheter, wid Lagens inrättning warit af lagstiftaren förutsedd.”274
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=