jura novit curia 84 om lagens rätta förstånd kunde bl.a. sökas i naturrätten. Detta bekräftas också av exempel ur den dåtida svenska juridiska doktrinen. Tengwall yttrade exempelvis, beträffande de fall då den positiva rätten var ofullständig, att ”[o]möjligheten för en Lagstiftare at inse alt, hwad som hända kan […] gör, at aldrig Lagar blifwa fullkomlige […] [och] at ganska mycket måste lämnas til Domarens förstånd och hjerta.”265 Metodologiskt borde domaren alltså, om han inte kunde söka förklaring över lagen, med hjälp av sitt rättsinne och förnuft söka sig kunskap och ”mogen insikt i den naturliga Lagen.”266 Om domaren hade ett gott förnuft, och därmed en förmåga att förstå vad naturrätten fordrade, skulle han kunna åstadkomma betydligt större förbättringar av den positiva rätten än den domare som ägnade tid åt att lära sig den så kallade ”Interpretations läran.”267 I fråga om den senare anförde Tengwall att den ”i utöfningen [är] af sådan widd, at ingen Theorie därutie kan blifwa fullständig.”268 Naturrätten tilldelades således en subsidiär eller supplerande funktion i förhållande till den positiva rätten.269 Den var avsedd för de svåra fallen, d.v.s. när den positiva rätten inte lät sig tillämpas direkt.270 Domaren var emellertid bunden av lagstiftarens överhöghet och det samhälleliga behovet av legalitet. Det var alltså inte domarens personliga uppfattningar om naturrättens bud som skulle utgöra underlaget för anpassningen av lagen.271 För att vinna tillämpning måste domarens uppfattning om naturrättens bud överensstämma med hur naturrätten faktiskt var beskaffad.272 Helt i enlighet med detta synsätt påpekade Tengwall att ”det så kallade Arbitrium Judicis, […] ingalunda innebär någon magt öfwer Lagen, at i tydligen beskrifna mål, emot Ed och medborgares säkerhet, få gå ifrån deß rena bud och föreskrift, icke bör det tagas för godtycko och egenwillighet, at Domaren i saker, som i Lagen kunna wara mindre fullständigt utsatte, skulle få göra sin egen wilja och hugskott til Lag.”273 Domarens bundenhet till de naturrättsliga buden skulle alltså förhindra att domarens per264 Se Sveriges rikes lag, s. 195 och 202. 265 Tengwall, Twistemåls Lagfarenheten, s. 16. 266 Tengwall, a.a., s. 15. 267 A.a., ibid. 268 A.a., ibid. 269 A.a., s. 16. 270 A.a., ibid. 271 Björne, Brytningstiden, s. 329 f. 272 Peterson, Rättslig enhet genom naturrätt, s. 633 f. 273 Tengwall, Twistemåls Lagfarenheten, s. 16.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=