kapitel ii •novit 81 genom rättshistorien använts för att domaren skulle kunna uppfylla de kunskapskrav som principen omjura novit curia uppställde. Det gemensamma syftet med dessa metodregler var att försöka undvika att domaren tvingades att avgöra fallet efter eget skön och därigenom släppa in den naturliga rätten i dömandet. Detta skulle nämligen ha inverkat menligt på den formella rättssäkerheten. Skillnaden mellan den politiska rättsbildningsprocessen och den juridiska verksamheten skulle ha gått om intet. Domaren skulle istället, ikraft av sitt fria skön, ha utmanat lagstiftaren, genomatt „Gesetzgeber und Richter […] in EinOrgan zusammenfiele.“250 Det var således av största vikt att domarens metod för att hantera rättens luckor bevarade dömandets juridiska karaktär. Domaren kunde hantera kravet på kunskap om rätten genom att uppskjuta domen till ett senare tillfälle. Härigenom hoppades domaren på att luckan i rätten under väntetiden skulle fyllas igen av lagstiftaren. För att påskynda processen kunde domaren upplysa lagstiftaren om luckan och förhöra sig om hur lagen rätteligen borde förstås. Lagförklaringen utgjorde således vad Savigny kalladeautentisk tolkning, alltså en tolkning som härrörde från rättsbildaren själv.251 Metoden utgick alltså från att det var lagstiftaren och inte domaren som skulle ta ansvaret för såväl rättens utveckling som enhetlighet. Bland de nackdelar som kunde spåras i kölvattnet av ett sådant system kan nämnas att lagförklaringarna på sikt kom att urholka själva lagens relevans. De olika förklaringarna, som ofta tillkom utan systematiskt övervägande, komplicerade dess tillämpning.252 Därmed minskade såväl förutsägbarheten som snabbheten i rättstillämpningen. I en naturrättslig kontext innebar lagförklaringen att domaren själv avstod från att ta ställning till vilka krav som naturrätten ställde på den positiva rätten och istället överlät denna uppgift till lagstiftaren. I ett positivistiskt sammanhang innebar lagförklaringen endast att domaren begränsade sin kunskap om rätten till de enkla fallen. Savigny betraktade inte den autentiska tolkningen som en tolkning av lagen i egentlig mening. Istället borde lagförklaringen förstås som lagstiftarens utvidgning av lagens tillämpningsområde: 250 Stahl, Rechtswissenschaft oder Volksbewußtsein? s. 12. Se också Sandström, Rättsvetenskapens princip, s. 278. 251 Savigny, Friedrich Carl von, Juristische Methodenlehre, (Hrsg. Gerhard Wesenberg), Stuttgart, 1951, s. 18 ochSystem, bd. 1, s. 209. 252 Se härom Peterson, Debatten om 1826 års förslag, s. 247 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=