jura novit curia 80 het och mångtydighet. Detta kunde hindra den juridiska kvalificeringen av omständigheterna i ett mål: Då juristen såg sig motbevisad beträffande presumtionen om det enhetliga, motsägelselösa och fullständiga rättssystemet kunde det tyckas oundvikligt och nödvändigt att denne övergav den juridiska metoden och dess premisser. Vad juristen sedan skulle ta sig för var emellertid osäkert. Den rättsdogmatiskt orienterade rättsvetenskapsmannen kunde nöja sig med att konstatera att rättsläget var oklart för att sedan överge frågeställningen till förmån för en annan och mer fruktbar undersökning. Domaren kunde dock, som Savigny påpekade, „nach der allgemeinen Natur seines Amtes, dieDunkelkeit eines Gesetzes niemals abhalten […], eine bestimmte Meynung über dessen Inhalt zu fassen und Darnach ein Urtheil zu sprechen.“248 Domaren var alltså förhindrad att vägra att avkunna dommed hänvisning till att rättsordningen saknade tillämpliga regler. Principen omjura novit curia utgjorde härvidlag endast ett processrättsligt uttryck för denna metodologiska utgångspunkt, på vilken domarens ämbetsplikt vilade. Det kunskapskrav somuppställdes genomprincipen omjura novit curiavar inte nytt. I själva verket måste det uppfattas som lika gammalt som domaruppdraget självt. Rättsbegreppet verkade emellertid definierande på vad somräknades som juridisk kunskap. Ett extremt exempel på detta kom till uttryck i Kirchmanns bestämning av rätten, enligt vilken ingen gräns kunde dras mellan den juridiska kunskapen och någon annan form av kunnande.249 Att en domare ställdes inför fall som inte föreföll vara reglerade var heller inte ett nytt fenomen även om Kirchmann hade gjort gällande att läget i Tyskland blivit akut. I första bandet av Systemföretog Savigny vad som kan betecknas som en inventering av de metodologiska lösningar som 247 Savigny, System, bd. 1, s. 225. 248 Savigny, System, bd. 1, s. 208. 249 Sandström, Rättsvetenskapens princip, s. 275. „Die Unbestimmtheit des Ausdrucks, welche es unmöglich macht, durch ihn allein irgend einen vollendeten Gedanken zu erkennen, kann zunächst auf zweyerlie Weise gedacht werden: als Unvollständigkeit, oder als Vieldeutigkeit.“247 Den juridiska kunskapens gränser och försöken att åstadkomma rättslig enhet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=