jura novit curia 72 maximen erkänt.”221 Principen utgjorde en väsentlig del av den processrättsliga regleringen, därför att den garanterade ett dömande enligt gällande rätt. För den rättsliga enhetens skull var det således viktigt att domstolarna inte lät sig påverkas av parternas juridiska kvalificeringar av de faktiska omständigheterna: Samma åsikt kommer till uttryck hos Kallenberg. Domstolen skulle genom hela rättegången anses vara bunden av kravet att känna till och korrekt tillämpa den gällande rätten. För att kunna utföra detta uppdrag fick domstolen inte bindas av parternas argumentation i rättsliga frågor. I likhet med andra författare ansåg även Kallenberg att principen kom till uttryck i 1:a och 6:e domarregeln och i ÄRB1:11 och 24:3.223 Han beskrev vidare principen omjura novit curia som ”domarens ovillkorliga skyldighet att känna eller skaffa sig kännedom om den lag, som i hvarje förekommande fall är tillämplig.”224 Principen gjorde därför ”hvarje dispositionsrätt för parterna […] utesluten.”225 Däremot kunde parterna, genom att på olika sätt begränsa domstolens materiella prövning, också indirekt styra över vilka rättssatser som skulle komma att aktualiseras i rättegången. Kallenberg ansåg det dock helt otänkbart att parterna skulle ha rätt att ”tillskapa en ny rättsregel eller förordna, att en viss redan gifven rättsregel skall tilllämpas.”226 På samma sätt kunde parterna inte heller ”ega någon bestämmanderätt beträffande tolkningen af en i det gifna fallet tillämplig rättsregel. Någon motivering för denna uppfattning torde näppeligen vara erforderlig.”227 Liksom den historiska skolans företrädare kom alltså svenska rättsvetenskapsmän under 1800-talet att betrakta principen omjura novit 221 Matz, Siegfried, Om underdomarens materiella processledning i svensk ordinär civilprocess, Stockholm, 1919, s. 109. 222 Matz, Domarens materiella processledning, s. 109 f. 223 Kallenberg, Svensk civilprocessrätt, bd. 2:1, s. 92. 224 Kallenberg, a.a., ibid. 225 A.a., s. 36. 226 A.a., ibid. 227 A.a., ibid. ”Att rättssatserna undandragits parternas dispositionsrätt, kan, även om man erkänner en sådan rätt för parterna över tvisteföremålet, motiveras därmed, att rättssäkerhetens intresse kräver, att samma komplex av rättsfakta alltid göres till föremål för enahanda rättsliga reglering, så att icke domstolen allt efter parternas anvisningar och medgivanden nödgas utlägga en rättssats ena gången på ett sätt, andra gången på ett annat.”222
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=