jura novit curia 68 Parterna kunde alltså inte tvinga domaren att acceptera deras uppfattning om gällande rätt, inte ens om de vore överens. Genom hela processen hade domaren istället en vidsträckt möjlighet att självständigt pröva och avgöra rättsliga spörsmål, oberoende av parternas argumentation. Hit hörde exempelvis frågan om hur ett åberopat faktum rätteligen borde kvalificeras enligt gällande rätt. Afzelius konstaterade att ”[h]varje förberedande slutsats, hvilken innehåller ett bedömande af en faktisk omständighet från rättslig synpunkt, innefattar sålunda en rättstillämpning; endast sådana fastställanden, hvilka grunda sig blott på logiskt sammanhang, på allmän erfarenhet eller särskilda tekniska insigter, endast dessa innefatta icke rättstillämpning.”210 Från domarens rättstillämpning i sträng mening kunde således endast bevisvärderingen skiljas. Afzelius betonade också vikten av att den naturliga rätten, den positiva rätten och den gällande rätten hölls isär, eftersom denna skillnad avgjorde förhållandet mellan juridiska och rättspolitiska argument i dömandet. Den naturliga rätten fick inte påverka dömandet och inte heller fick rättshistoriska eller rättspolitiska argument läggas till grund för dom. Detta innebar att domaren måste vara mycket uppmärksam också på parternas användning av begrepp och språkliga uttryck som återfanns i den rättsliga terminologin, för att försäkra sig om att deras begreppsanvändning överensstämdemed gällanderätt. Afzelius framhöll därför att Det spelade således ingen roll om ord eller begrepp i rättskällorna utgjorde vardagliga ord som härrörde ur den naturliga rätten. Parterna kunde ändå 209 Afzelius, Grunddragen, 1886, s. 25. 210 Afzelius, a.a., s. 196 f. 211 A.a., ibid. ”På pröfningen avrättsfrågankunna parterna icke utöfva någon inverkan; Domaren tillämpar sinuppfattning af gällande rätt vid bedömandet af det stridiga rättsförhållandet, äfven om parterna skulle vara öfverens om en annan uppfattning af detsamma. Han är här i en annan ställning, än i fråga om den faktiska delen af frågan. Han är vanligen okunnig om, hvad som är sant, till dess han af parterna upplyses; han kan derför döma mot sanningen, utan att handla mot sin öfvertygelse. Hvad rätt är, det skall han veta, och han kan derför icke lägga någon annan uppfattning än sin egen till grund för domen, utan att uppgifva sin sjelfständighet.”209 ”[…] rättstillämpningens karakter ändras icke derigenom, att lagen använder beteckningar, hvilka äfven det vanliga språkbruket begagnar.”211
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=