kapitel i •jura 67 omjura novit curia i sitt senare arbete Läran om bevisning inför rätta enligt Sveriges lagfrån 1842, där han påpekade att ”[h]vad allmänt gällande Svensk Lag stadgar, måste domaren veta, utan någon bevisning i detta afseende å parternas sida.”203 Lindblad framhöll särskilt att domstolen måste anses vara principiellt obunden av parternas ståndpunkter i rättsfrågan, trots att parterna eller deras ombud kunde tänkas argumentera eller föra bevisning om rättsreglerna eller deras innebörd. Domstolen var emellertid fri att rätta sin rättstillämpning efter parternas önskemål i den mån de har uppfattat den gällande rättens innehåll korrekt. Bevisning, i strikt mening, kunde dock bara avse faktiska förhållanden.204 Lindblads inställning delades också av Brommé. Den del av den gällande rätten som hade sin grund i den offentliga rättsbildningen, i första hand i lagstiftningen, skulle domstolen känna till.205 I sin lärobok om civilprocessen hade rättsvetenskapsmannen Fredrik Schrevelius anfört huvudsakligen samma uppfattning.206 I en artikel i Naumanns tidskrift från 1867 framhöll också den svenske juristen Johan Kreüger att ”[d]å utredandet af sjelfva rättsfrågan egentligen tillhör domaren, bör han hafva sig bekant hvad allmän lag och särskilda Kongl. Förordningar i ämnet stadga.”207Delldén tycks för sin del, liksom Savigny, ha uppfattat domarens skyldighet att känna rätten närmast som en ämbetsplikt och en del av domaryrkets metod. Stödd på domareden framhöll Delldén att ”den gällande positiva, i grundlagsenlig ordning stiftade lagen, […] [är] ensam […] hans rättesnöre.”208 I sitt arbete om grunddragen i tvistemål förde Ivar Afzelius ett fördjupat resonemang beträffande relationen mellan principen omjura novit curiaoch begreppet gällande rätt. Principen uppfattades av Afzelius som en integrerad del av den juridiska metoden. Domaren kunde inte i sitt sökande efter den gällande rätten inskränka sitt arbete till de argument som parterna framförde eller på annat sätt låta sig påverkas av deras argumentation: 203 Lindblad, Johan Christofer, Läran om bevisning inför rätta enligt Sveriges lag, med fästad uppmärksamhet ej mindre på Sveriges gamla Lagar och Nya Lagförslaget, än ock på Fremmande Lagstiftningar och Lagförslag, Uppsala, 1842, s. 51. 204 Lindblad, Läran om bevisning, s. 52. 205 Brommé, Gustaf, Allmänna civilprocessen enligt gällande svensk rätt, Lund, 1882, s. 153. 206 Schrevelius, Fredrik, Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande civil-process,Lund, 1853, s. 251 och 260. 207 Kreüger, Johan, Hvad behöfver icke inför Svensk domstol bevisas!, Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, 1867, s. 343–353, s. 350. 208 Delldén, Carl Olof, Rättegångssättet i Sverige, framställdt till vägledning för dem som studera Lagfarenheten och för den nybörjande praktiske juristen, Upsala, 1842, s. 78.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=