kapitel i •jura 65 Parterna kunde ändå bidra till utredningen. De kunde „den Richter unterstützen, sowohl wo es dem Daseyn eines Rechtssatzes überhaupt, als wo es der Anwendbarkeit eines solchen auf gegebenen Fall gilt.“190 Domaren bar dockex officio det yttersta ansvaret för den korrekta tillämpningen av rätten.191 Den historiska skolans ställningstaganden beträffande principen omjura novit curiabör förstås i ljuset av dess syn på rätten. Jura novit curia principens processrättsliga funktion måste kopplas samman med begreppet gällande rätt och den juridiska metod, baserad på ett dogmatiskt perspektiv, som skulle leda juristen dit. Om den juridiska metoden och sökandet efter gällande rätt skulle anses definiera juristens verksamhet måste också rättssystemet i övrigt, inklusive processreglerna, vara ordnat så att det juridiska arbetet kunde utföras. Under 1800-talet gjorde begreppet gällande rätt också inträde i den svenska juridiska metodläran. Svenska rättsvetenskapsmän förde en med den historiska skolan överensstämmande argumentation. Detta innebar att jura novit curia - principens funktion i den svenska rätten förändrades och att en ny epok i dess historia inleddes. Principen kom, på grund av 1800-talets metodomvandling, att bli intimt förknippad med begreppet gällande rätt.192 Till de svenska jurister som upprepade den historiska skolans resonemang rörande relationen mellan begreppet gällande rätt och principen omjura novit curiahörde Ivar Afzelius. Denne var enig med den historiska skolans företrädare om att måttet på ett rättsavgörandes juridiska kvalitet skulle vara dess överensstämmelse med den gällande rätten och att de processrättsliga reglerna därför borde vara utformade för att uppnå detta syfte.193 Även i fråga om bevekelsegrunderna för en omdaning av den juridiska metodläran delade Afzelius alltså den historiska skolans syn. I likhet med Stahl tycks Afzlius också ha uppfattat just utvecklingen av 189 Puchta, Das Gewohnheitsrecht, s. 105. Se också Puchta, Georg Friedrich, Vorlesungen über das heutige römsiche Recht. Aus dessen Nachlaß herausgeben von Dr A. A. F. Rudorff. Sechste, vermehrte und verbesserte Auflage, Erster Band, Leipzig, 1873, s. 226 ff. 190 Puchta, Das Gewohnheitsrecht, s. 105. 191 Puchta, a.a., s. 106. 192 Afzelius, Grunddragen, 1886, s. 3 f. 193 Afzelius, a.a., ibid. sind, stellt die alte Parömie: jura noscit curia hinsichtlich der Erkenntniß des Rechts den entgegengesetzten Grundsatz auf, daß das recht von dem Richter Selbständig und unabhängig auszumitteln ist.“189
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=