kapitel i •jura 61 nödvändig för att minska risken för godtycklighet i rättstillämpningen. Den bestämde hur den positiva rätten skulle ordnas och avgränsas historiskt och systematiskt i förhållande till en viss rättsfråga. Utan en metod som säkerställde en tydlig begränsning av antalet möjliga juridiska argument i varje enskild rättsfråga skulle snabbt antalet parametrar i domarens bedömning öka, med minskad likformighet och förutsägbarhet som följd. Eftersom den rättsdogmatiska metoden bestämde hur domaren skulle gå tillväga inom ramen för sitt dömande uppdrag var det följaktligen inte bara de enskilda rättsreglerna utan i minst lika hög utsträckning den juridiska metoden som bidrog till att göra lösningen juridisk. Domaren kunde inte komma den korrekta lösningen på spåren utan den juridiska metoden och endast med hänvisning till denna kunde domaren motivera sin slutsats beträffande innehållet i gällande rätt. Den gällande rätten kunde därför beskrivas som summan av de materiella rättsreglerna och den juridiska metoden. Med hänsyn till behovet av rättslig stabilitetoch likformighet i rättsskipningen kunde det således aldrig, enligt Stahls uppfattning, vara domstolarnas sak att uttolka den naturliga rätten på det sätt som Kirchmann hade velat. Uttolkningen av den naturliga rätten måste istället betraktas som lagstiftarens uppdrag, d.v.s. som en politisk verksamhet. Endast lagstiftaren hade ett politiskt mandat. Frågan om rättsreglernas materiella effekter eller rättvishet var således inte att betrakta som en juridisk frågeställning. Den juridiska frågeställningen var vad som i en viss situation utgjorde gällande rätt. Den juridiskamåttstocken på rättvisan i ett domslut var således endast av formell karaktär. Den gällande rätten antogs dock i materiellt hänseende spegla den naturliga rätten såsom den kommit till uttryck i den politiska processen. För att beskriva relationen mellan juridiken och politiken hade Stahl gjort en jämförelse mellan rättsfilosofens uppdrag och rättsdogmatikerns. Rättsfilosofin eller rättspolitiken syftade till att i materiellt hänseende förbättra rättens innehåll och göra den mer överensstämmande med medborgarnas rättsuppsfattningar. Rättsfilosofen önskade naturligtvis att frukten av hans mödor skulle påverka den positiva- och i förlängningen den gällande rätten. Domaren borde däremot, liksom rättsdogmatikern, enligt Stahl, inte bekymra sig om att förändra eller förbättra rättens innehåll, utan istället fråga sig vilka regler som kunde anses vara juridiskt relevanta i förhållande till en bestämd rättsfråga. Domaren borde alltså koncentrera
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=