jura novit curia 54 ten och därmed förutsägbarheten i dömandet. Genom att anlägga ett rättsdogmatiskt perspektiv presumerade domaren att rättssystemet existerade och att dess systematik därför skulle respekteras. På ett praktiskt plan var det dock likheten mellan de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet och förekomsten av beskrivningar av dessa omständigheter i den positiva rätten som avgjorde huruvida domaren kunde sluta sig till att det existerade gällande rätt i det enskilda fallet. Domarens identifiering av rättsfrågan utgjorde alltså i denna mening en jämförelseprocess som utgick från det redan existerande juridiska källmaterialet. Genom att domaren sucessivt valde att subsumera de faktiska omständigherna under olika juridiska rekvisit framträdde slutligen den gällande rätten. Gällande rätt motsvarade det enda svar på den aktuella rättsfrågan som bevarade systemets logik, koherens och fullständighet. Denna syn på den juridiska metoden återfinns i Stahls arbete om rättens filosofi: I en process av växelverkan bestämde således delarna i rättsordningen det juridiska systemets hela utsträckning, samtidigt som föreställningen om helheten som en yttre gräns för rättsordningen också bestämde de enskilda delarnas utsträckning. Det är tydligt att Stahl ansåg att denna växelverkan också gjorde sig gällande i domarens fastställande av rättsfrågan enligt den juridiska metodläran. Den prövning av rättsreglernas tillämplighet somdomaren företog inom ramen för den rättsdogmatiska analysen var alltså av ett helt annat slag än vad Kirchmann hade trott när han påstod att alla jurister förlorade sig i ett rättshistoriskt material. Undersökningen av den positiva rätten tjänade helt andra syften än att enbart ge juristerna en rättshistorisk förståelse av rättsreglerna. Domaren prövade istället vilka normer i den positiva rätten som kunde sägas vara tillämpliga i det enskilda fallet. Alla de normer som i förhållande till en viss rättsfråga utgjorde gällande rätt förenades inom 161 Stahl, Die Philosophie des Rechts, bd. 2:1, s. 165. Se också Sandström, Rättsvetenskapens princip, s. 248 f. „Die Anwendung des Rechts geht von ihn selbst aus, […] durch welchen das Recht den einzelnen Fall – wie durch seine Entstehung den ganzen Zustand – als einem noch ordnungslosen, aber nach Sitte und Ordnung strebenden ergreift, und nach seinem Gedanken gestaltet, der Art, wodurch es gleichsam den rohen Stoff sich selbst, dem sittlichen Leibe assimilirt. – Die Beziehung eines solchen Falls zu jenem Ganzen bestimmt daher die Anwendung. Sie zu finden, darin besteht die juristische Methode.“161
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=