jura novit curia 50 rien för att förstå den samtida rätten. Domarens rättsutredningar kännetecknades således av ett fåfängt letande i „dicke Gesetzbücher […] [und] staubige Kommentare.“150 Undersökningarna, sommed Kirchmanns synsätt måste betecknas som rättshistoriska, utgjorde inget annat än „eine künstliche Rechnung,“ alltså en tillgjord konstruktion utan koppling till den naturliga rätten.151 Rättens förgångna, dit innehållet i den positiva rätten, enligt Kirchmanns uppfattning, nästan undantagslöst hörde, utgjorde ett avslutat kapitel. Rättshistorien kunde därför inte lära juristerna något om sin samtid, trots att den historiska skolans företrädare hävdade motsatsen. Då domarna inriktade sig på att söka svaret på rättsliga frågor i den positiva rätten övergav de följaktligen på samma gång den sanna och naturliga rätten, såsom den levde i det folkliga rättsmedvetandet: De negativa konsekvenserna av den historiska skolans inflytande på rättsvetenskapens och den juridiska metodlärans område var för Kirchmann tydliga. Företrädarnas juridiska metod måste leda till att de rättsliga lösningarna i materiellt hänseende avvek från den naturliga rätten, samtidigt som svårigheterna att snabbt finna ett lämpligt juridiskt svar i det omfattande källmaterialet successivt ökade. Stahl instämde i Kirchmanns uppfattning att det juridiska källmaterialet var omfattande och sträckte sig långt bak i historien. För att domaren skulle kunna hantera en sådan uppsjö av rättsliga argument måste det således, inom ramen för den juridiska metoden, finnas verktyg för att fastställa vilken eller vilka rättsregler i den positiva rätten som faktiskt var tilllämpliga i det specifika fallet. Juristen måste genom metodläran förses med en selektionsgrund för att kunna utföra sitt arbete att subsumera faktiska omständigheter under olika rekvisit och lagrum. 150 Kirchmann, Die Werthlosigkeit der Jurisprudenz, s. 24. 151 Kirchmann, a.a., ibid. 152 A.a., s. 12. „Die geschichtliche Schule liefert hierfür der Belege genug […] In jedem Falle ist die Rechtwissenschaft durch die Beweglichkeit ihres Gegenstandes mit einem ungeheuren Ballast, dem studium der Vergangenheit, beladen. Die Gegenwart ist allein berechtigt. Die Vergangenheit ist todt; sie hat nur Werth wenn sie das Mit- tel ist, die Gegenwart zu verstehen und zu beherrschen. Fordert die Natur eines Gegenstandes diesen Umweg, diese trübe Brille, so muß die Wissenschaft sich wohl fügen, aber ein Glück ist es für sie nicht.“152
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=