kapitel i •jura 49 kerna med att låta den rättsliga eftersläpningen kompenseras genom en fri rättsbildning, vilket han ansåg skulle leda till ökad rättsosäkerhet.147 Enligt Stahls uppfattning var det alltså principiellt viktigare att resultatet av rättegången gick att förutsäga än att domslutet i alla avseenden uppfattades som acceptabelt av de processande parterna. I fall av konkurrens mellan enhetligheten i dömandet och det materiella resultatet i det enskilda fallet borde enhetligheten ges företräde.148 Ett första steg på vägen mot likformighet och därmed förutsägbarhet i rättstillämpningen var därför fiktionen om rättsutvecklingens tillfälliga avstannande i beslutsögonblicket. Utan denna fiktion måste allt hopp om likformighet i rättstillämpningen överges.149 Fiktionen att rättsutvecklingen avstannat vid tidpunkten för dom var emellertid inte tillräcklig. Visserligen löste den, från domarens horisont, problemet med rättens ständiga utveckling. Inom det hittills ackumulerade materialet hade domaren dock till synes full frihet att välja en rättsregel för att lösa fallet. Som framgått av Kirchmanns kritiska artikel var det i hög utsträckning domarens sätt att hantera det juridiska källmaterialet som hade förargat honom. Kirchmanns huvudsakliga invändning mot hur domarkåren praktiskt hanterade tvistlösningen var att den historiska skolan tycktes hade inspirerat domarna att ”ta omvägen” över rättshisto147 Stahl, Rechtswissenschaft oder Volksbewußtsein?, s. 19 f. 148 Stahl, a.a., s. 19. Se också Sandström, Rättsvetenskapens princip, s. 283 och Croon, Jura novit curia, s. 279. 149 I sitt bidrag till Axel Hägerströms festskrift på dennes 60-årsdag behandlade Östen Undén bl.a. Vaihingers beskrivning av fiktionens karaktärsdrag. Undén skriver bl.a. att ”Fiktionen bör enligt Vaihinger noga skiljas frånhypotesen. En hypotes gör anspråk på att uttrycka något som är sant, verkligt. Ehuru det hypotetiskt antagna icke ännu är bevisat såsom sant, är hypotesens värde beroende av dess sannolikhet. Den skall en dag kunna verifieras. […] Fiktionens värde [däremot] kan […] icke såsom hypotesens mätas efter dess sannolikhet. Den gör överhuvud icke anspråk på att återgiva verkligheten. Dess betydelse ligger i dess användbarhet såsom mer eller mindre provisoriskt instrument för tänkandet. Värdet av fiktionen är beroende av dess ändamålsenlighet. Medan hypotesen skall verifieras genom erfarenheten, skall fiktionen prövas på sin ändamålsenlighet. Fiktionen har sitt berättigande endast genom de[ss] [för]tjänster […].” Undén, Östen, Några synpunkter på begreppsbildning inom juridiken, i Festskrift tillägnad Axel Hägerström, den 6 september 1928 av filosofiska och juridiska föreningarna i Uppsala, Uppsala, 1928, s. 167–177, s. 168. Se också Peterson, Claes & Sandström, Marie, Lex lata – Lex ferenda, Fakta eller fiktion?, i Lex Ferenda (red. Jan Rosén), Stockholm, 1996, s. 160–177, s. 170 ff. samt Sandström, Rättsvetenskapens princip, s. 261. Sandström skriver på samma ställe att ”[u]r praktisk synvinkel är den rättsdogmatiska avgränsningen av de juridiska argumenten oundgängligen nödvändig.”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=