jura novit curia 48 För att finna en stabil tidpunkt att utgå från i sin rättstillämpning måste domaren således, som en första metodologisk åtgärd, medvetet bortse från den ständigt pågående rättsutvecklingen i den positiva rätten. På detta sätt anlade den rättstillämpande juristen ett eget, konstruerat perspektiv på den positiva rätten som innebar att dess utveckling tillfälligt upphörde. Endast så kunde emellertid rätten anpassas till den rättstillämpande juristens praktiska behov. Juristen tog följaktligen endast hänsyn till rättsutvecklingen fram till tidpunkten för dom. Savigny anförde, i enlighet med ett sådant resonemang, att „[w]ir betrachten bisher die Rechtregeln als feststehende, ohne Rücksicht auf mögliche Veränderungen derselben in der Zeit.“146 När juristen i domsögonblicket medvetet bortsåg från den positiva rättens föränderlighet innebar detta alltså att rättsreglerna, och i förlängningen rättsförhållandena, inte längre kunde påverkas av rättsbildningens processer. De rättsliga argument i lagstiftning, praxis, eller rättsvetenskap, som tillkommit samtidigt som eller efter tidpunkten för dom, tilläts därmed inte att påverka utgången i målet. Denna utgångspunkt hade flera fördelar: Dels fick domaren rent praktiskt en tydlig tidpunkt att utgå från i sitt dömande, dels gav ett sådant förhållningssätt till rättstillämpningen ökade förutsättningar för parterna att på förhand räkna ut vilka rättsregler som skulle kunna vara tillämpliga i målet. Rättstillämparen skulle nämligen, eftersom denne betraktade rättsutvecklingen som avstannad vid domstillfället, vara hänvisad till de rättsregler som existerade före avgörandet. Parterna kunde därför räkna med att domaren inte skulle bilda ny rätt i samband med att domen formulerades. Staten, representerad av domstolen, var därmed bunden av sina egna rättsregler och domarens yrkesutövning vilade således på legalitetens grund. Domaren kunde inte låta sina personliga åsikter om den naturliga rättens innehåll påverka utgången i målet. Därigenom hade ett första steg tagits för att skapa en neutral plattform för dömandet och undandra makten över rättsfrågan såväl domaren som parterna. Utgångspunkten att domaren måste respektera en positivrättslig norm, i princip oberoende av dess effekter för parterna i målet, kunde naturligtvis leda till att domen betraktades som orättvis. Parterna kunde också anse att rättsreglerna var föråldrade, d.v.s. att de saknade koppling till den naturliga rätten. Denna risk måste dock, enligt Stahls mening, vägas mot ris146 Savigny, System, bd. 8, s. 4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=