kapitel i •jura 45 kunde anses vara tillämpliga på den. I övrigt utgjorde mellanhavandet, från juristens horisont, ett utomrättsligt, faktiskt förhållande. Juristens arbete bestod således, enligt Savigny, i att fastställa relationen mellan den uppkomna faktiska situation som tvisten rörde och dess rättsliga reglering. Genom en successiv juridisk kvalificering av det faktiska stoffet under enskilda rekvisit, och i förlängningen under olika rättsregler, hade juristen att fastställa det för parterna relevanta rättsförhållandet. Juristen skulle därefter, utifrån vad som gällde inom ramen för detta rättsförhållande, finna de rätta handlingsreglerna, det vill säga rättsföljden. I detta arbete måste juristen förmå att växla mellan fakta och regel, utan att för den skull tappa förståelsen för helheten – den rättsliga relationen. Savigny beskrev domarens juridiska kvalificeringsarbete på följande sätt: Juristen försökte alltså att med utgångspunkt i det för tvisten unika materialet kvalificera varje faktisk omständighet med hjälp av en eller flera rättsregler (abstrakta och generella beskrivningar av det konkreta materialet) på ett sådant sätt att situationen liknade ett juridiskt typfall. Att det juridiska kvalificeringsarbetet ledde till att det korrekta typfallet eller rättsförhållandet kunde identifieras var avgörande för koherensen i rättssystemet som helhet. Varje rättsförhållande måste nämligen anses ha sin bestämda gräns i förhållande till andra rättsförhållanden i rättssystemet. Då Stahl hade beskrivit det juridiska systemet hade han tydligt framhållit att rättsförhållandena tillsammans „durch die Einheit ihres erzeugenden Triebes ein anauflösliches Ganzes bilden.“139 Rättförhållandenas individuella utsträckning bestämde alltså deras inbördes relation till varandra och deras samlade utsträckning utgjorde i sin tur rättsordningen. Stahl utvecklade sitt resonemang beträffande rättsförhållandenas förhållande till varandra på följande sätt: 138 Savigny, System, bd. 8, s. 1 ff. 139 Stahl, Die Philosophie des Rechts, bd. 2:1, s. 146. Angående resonemanget om typfall, se Stahl, a.a., bd. 2:1, s. 114. „[Es] […] ist […] nöthig, genau zu bestimmen, in welchem Sinne hier jene Verbindung (Herrschaft, Unterwerfung) zu denken ist (a) Die Rechtsregeln sollen herrschen über die Rechtverhältnisse; welches ist aber das Gebiet ihrer Herrschaft? Ueber welche Rechtsverhältnisse sollen sie herrschen? […] Für die Rechtregeln wird gefragt: Ueber welche Rechtsverhältnisse sollen sie herrschen? Für die Rechtsverhältnisse: Welchen Rechtregeln sind sie unterworfen, oder angehörig?“138
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=