jura novit curia 42 I Nordlings föreläsningar över civilrättens allmänna del återfinns ett med Savigny överensstämmande resonemang beträffande relationen mellan rätten och moralen. Moralen, eller ”sedligheten” som Nordling uttryckte det, utgjorde en frihetsordning. Rätten däremot fick sin bindade kraft genom tvång.121 Liksom Savigny ansåg alltså Nordling att rätten tjänade sedligheten, men att de två fenomenen måste särskiljas.122 För att det skulle vara möjligt måste gränserna för rätten fastslås i förhållande till sedligheten. Detta syfte tjänade rättskälleläran eller, om man så vill, den positiva rätten.123 Enligt Nordling hade en omedelbar tillämpning av den naturliga rätten endast varit möjlig i enklare samhällen, där rättens innehåll huvudsakligen överensstämmande med befolkningens moraliska uppfattningar. De två uttrycken för samhällslivet behövde under sådana omständigheter inte skiljas åt. I moderna sammanhang ansåg Nordling däremot att den naturliga rättens eller moralens påverkan på rättreglernas innehåll måste föregå själva rättstillämpningen av rättsregeln.124 Där tog sig det allmänna rättsmedvetandet ”mera medelbara uttryck genom lagstiftningen, domstolspraxis och rättsdoktrinen.”125 Liksom den historiska skolan sammankopplade alltså även Nordling samhällets utveckling med uppkomsten av en rättskällelära: 121 Nordling, Anteckningar, s. 3 ff. 122 Nording, a.a., s. 7. Se också Peterson, Äganderätt, s. 12. 123 Nordling, a.a., s. 26. 124 A.a., s. 27. 125 A.a. ibid. Se också Björne, Lars, Nordisk rättskällelära. Studier i rättskälleläran på 1800-talet, Lund, 1991, s. 153. En liknande uppfattning, i stora drag överensstämmande med den historiska skolans syn på rättens grund och utveckling, hade tidigare framförts av Fredrik Schrevelius i dennes framställning av civilrätten, se Schrevelius, Fredric, Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande civilrätt, första delen, Inledning eller allmänna praenotioner, Lund, 1844, s. 2 ff., särskilt s. 7 och Schrevelius, Civilrätt, del 1, 1851, s. 2 ff. Björne har, beträffande Schrevelius, påpekat att denne tycks ha haft kunskap om den vid tiden gällande uppfattningen i tysk litteratur. Det är alltså troligt att Schrevelius, utan att uttryckligen ange detta, låtit sig inspireras av Savignys framställning. Se Björne, Nordisk rättskällelära, s. 21. 126 Nordling, Anteckningar, s. 29. ”Folksedvänjan, lagstiftningen, praxis och doktrinen äro att betrakta som olika sätt för, huru rättssatserna framträda ur den gemensamma källan, som den egentliga rättskällans utflöden eller kanaler. Sedvänjan är ett mer omedvetet, men ock mer omedelbart uttryck för rättsmedvetandet; de öfriga äro mera tydliga, men också mera medelbara uttryck. Lagstiftningen och praxis verka omedelbart på den gällande rätten; doktrinen medelbart.”126
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=