kapitel i •jura 37 Den enskilde domarens förmåga att kompensera för den positiva rättens eftersläpning i förhållande till den naturliga rätten kunde därför betvivlas. Eftersom den naturliga rätten i själva verket utgjorde en närmast individuell föreställning om vad rättvisan krävde fanns det inga garantier för att den enskilde domarens rättssyn skulle delas vare sig av parterna i målet eller av rättssamhället i stort. Stahl menade att Kirchmann i själva verket hade varit medveten omdetta och att hans förslag bara hade utgjort en förtäckt plaidoyer för ett system där inga rättsregler över huvud taget skulle styra rättsskipningen. Rena rättviseskäl skulle istället prägla dömandet: En sådan utgångspunkt riskerade dock att ytterligare spä på godtyckligheten i domstolarnas dömande verksamhet och öka befolkningens känsla av bristande rättstrygghet. På detta vis, framhöll Stahl „würde außer der Ungerechtigkeit, welche in der Ungleichmäßigkeit der Entscheidungen liegt, auch noch eine völlige Unsicherheit aller Rechtsverhältnisse und alles Rechtsverkehrs eintreten, wenn ’die Anwendung der leitendenGrundsätze in den feinern Verzweigungen dem gesunden Sinn des Volks überlassen würde!’“105 Stahls uppfattning var alltså att den utveckling som skulle bli följden av Kirchmanns reformförslag vore problematisk. Medborgarna i gemen fordrade nämligen inte bara i materiellt hänseende tillfredsställande domar. Som Kirchmann själv hade påpekat förväntade sig medborgarna också att det skulle vara möjligt för dem att utreda „was das Recht im einzelnen Falle fordert,“ det vill säga, vad som i rättsligt hänseende fordrades av dem i en viss specifik situation.106 Endast i ett samhälle, där det på förhand gick att räkna ut det rättsliga resultatet av ett bestämt agerande, vore det möjligt att egentligen tala om förutsägbarhet i rättsskipningen. Till detta kom en annan aspekt: Medborgarna, menade Stahl, ansåg sig också vara berät103 Stahl, a.a., s. 12. 104 A.a., s. 13. 105 A.a., s. 22 och Sandström, Rättsvetenskapens princip, s. 283. 106 Kirchmann, Die Werthlosigkeit der Jurisprudenz, s. 23. „Entweder sie sind ein bloßer Schein, und der Richter folgt doch überall nur seinem individuellen Ermessen, oder aber sie sind bindend, und dann ist das im Volk lebende wahre Recht wieder überbaut und getrübt.“103 „Das Ideal des Verfassers ist darum in der That nicht anders zu realisiren, als wenn überhaupt gar keine positiven Gesetze mehr bestehen.“104
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=