kapitel i •jura 29 företrädare, inte på ett konsekvent sätt hade fullföljt resonemanget. Rätten såsomden levde i det folkligamedvetandet kunde i självaverket aldrig göras till föremål för någon form av formalisering utan att dess mångfacetterade innehåll och flexiblitet gick förlorad i processen. Kodifikationen utgjorde det mest extrema uttrycket för lagstiftarens ambition att ta kontroll över rättsutvecklingen genom att en gång för alla avsluta den. Kirchmann ansåg dock att samma tendens gjorde sig gällande i allt lagstiftningsarbete: Kirchmann ansåg alltså att någon lämplig tidpunkt för en kodifikation aldrig skulle uppstå i Tyskland, hur mycket rättsvetenskapen och övriga juridiska aktörer än beredde vägen för den. Därför saknade också den historiska skolans programden radikala grundsyn som Kirchmann efterfrågade. En rättshistorisk utsaga om rätten var domaren inte betjänt av i sin dömande verksamhet. Den ofullständiga positiva rätten kunde aldrig fullt ut spegla den naturliga rättens innehåll. Domstolens bundenhet till den positiva rätten verkade dessutom hämmande på domarens möjligheter och vilja att kompensera för den positiva rättens eftersläpning. Medan befolkningen i allmänhet hade en omedelbar känsla för vad som i det enskilda fallet vore ett rimligt domslut kunde den naturliga rättskänslan inte utnyttjas av domaren. Domaren förblev bunden till det juridiska källmaterialet.61Kirchmanns uppfattning var att detta både förlängdemålens handläggningstid och äventyrade rättvisan. Domaren sökte i „dicke Gesetzbücher [und] staubige Kommentare“62efter det som i formaven naturlig rättskänsla i själva verket„in der Brust eines Jeden klar geschrieben sein sollte.“63 Kirchmanns uppfattning var att domstolarna aldrig, så länge de i rättstillämpningen litade på det juridiska källmaterialet, skulle kunna infria de tvistande parternas förhoppningar om en rättvis lösning. För att återupprätta medborgarnas förtroende för domstolsväsendet måste därför ett om60 Kirchmann, Die Werthlosigkeit der Jurisprudenz, s. 16. 61 Kirchmann, a.a., s. 24. 62 A.a., ibid. 63 A.a., ibid. „Aehnliche Betrachtungen liegen dem bekannten Ausspruche Savigny’s zu Grunde, daß unsere Zeit keinen Beruf zur Gesetzgebung habe. Man hat diesem Ausspruch vorgeworfen, daß er zu weit gegangen. Ich meine, sein Fehler liegt nicht darin, daß er zu weit gegangen, sondern daß er nicht weit genug gegangen. Nicht bloß die Gegenwart, keine Zeit hat den Beruf zur Gesetzgebung in diesem Sinne.“60
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=