jura novit curia 26 i skottgluggen. Debatten mellan Kirchmann och Stahl rörande principen omjura novit curiaillustrerar den avgörande betydelse som juristens definition av rätten fick inte bara för domarkåren utan också för praktiskt och teoretiskt verksamma jurister. Det tyska rättsväsendet i allmänhet och domstolsväsendet i synnerhet befann sig, enligt Kirchmanns uppfattning, i ett beklagligt tillstånd: Trots mycken och gedigen lagstiftning uppvisade den tyska rättsordningen ändå luckor i viktiga frågor. Domstolarna hade en mycket god tillgång till personal med hög akademisk kompetens. Ändå förblev rättegångarna utdragna och processkostnaderna höga. Bristerna var emellertid fler än så. Rättegångarna tog inte bara oförsvarligt lång tid, utan tycktes också vara präglade av stor juridisk förvirring.47 Den genomsnittlige medborgaren var därför oftast nödgad att tillstå att han ingenting begrep av vare sig målens behandling eller av domen. Domsluten framstod som resultatet av ett spel där slumpen syntes vara mer avgörande för utgången än mänskligt handlande och rättsliga regler. Domstolarnas rättstillämpning hade blivit så svår att överblicka att parterna i en rättegång inte längre betraktade en förlust i domstol som orättvis, utan snarare som oturlig.48 Denna utveckling kunde naturligtvis inte tillåtas att fortsätta. De långa processtiderna, i kombination med den upplevda bristen på rättstrygghet, skulle i värsta fall leda till att medborgarna förlorade tilltron till rättsväsendets förmåga att slita tvister. Rättsordningen riskerade att uppfattas 46 Kirchmann, DieWerthlosigkeit der Jurisprudenz, s. 6. Se också Peterson, Theorie und/oder Praxis, s. 215 och Sandström, The Concept of Legal Dogmatics revisited, s. 134. 47 Kirchmann, Die Werthlosigkeit der Jurisprudenz, 24 f. 48 Kirchmann, a.a., s. 25. Se också Sandström, The Concept of Legal Dogmatics revisited, s. 134 och Sandström, Rättsvetenskapens princip, s. 263. Julius von Kirchmanns kritik av den positiva rätten „Welche Masse von Gesetzen, und doch wie viele Lücken! Welches Heer von Beamten, und doch welche Langsamkeit der Rechtspflege! Welcher Aufwand von Studien, von Gelehrsamkeit, und doch welches Schwanten, welche Unsicherheit in Theorie und Praxis. Ein Staat, der die Verwirklichung des Rechts zu seiner höchsten Ausgabe macht, und doch die Handhabung desselben im Einzelnen mit schwerem Gelde sich bezahlen läßt!“46
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=