jura novit curia 224 utan till att avvika från den. Därmed skulle domstolen bli en konkurrent till lagstiftaren. I rättsskyddsläran anfördes därför att processrätten inte godtyckligt fick användas för att utvidga eller förändra den materiella rätten, utan endast för att återskapa gällande rätt. De metodologiska överväganden som låg till grund för rättsskyddsläran består, även om läran har övergivits.941 Detta beror på begreppet gällande rätts centrala roll i svensk juridisk metodlära. Inte minst talar önskemålet omen stabil och förutsägbar praxis för en långtgående begränsning av parternas processrättsliga dispositivitet i tvistemål. En enhetlig praxis gör det lättare att prognostisera utfallet i en tvist, vilket kan antas minska trycket på domstolarna i de fall en lösning redan finns i rättssystemet. Möjligheten till prognos är också central för medborgarna i allmänhet, eftersomde därigenomkan förutse resultatet av en rättegång och därmed undvika onödiga och kostsamma tvister.942 Med utgångspunkt i detta önskemål framhöll 1800-talets och det tidiga 1900-talets företrädare för metod- och processrättsforskningen att de statliga domstolarnas uppdrag aldrig, inte ens i dispositiva tvistemål, kan vara att uteslutande agera med parternas intressen för ögonen. Trots att parterna vänt sig till domstolen för att få just sin individuella tvist avgjord kan rättegången inte betraktas som en isolerad händelse. Varje rättegång ingår i ett större helt av rättstillämpning och rättsutveckling. Genom att använda de statliga domstolarna för sin tvistlösning godtar de processande parterna att deras fall kan bilda underlag för en precisering av gällande rätt. Behovet av jura novit curia-principen dikteras således ytterst av hur högt rättssamhället värderar den juridiska metodläran och kravet på formell rättssäkerhet. Principen omjura novit curia har sedan länge utgjort en närmast självklar del av det svenska rättssystemet. Förklaringen till detta kan sökas i dess starka koppling till den juridiska metodläran. Sedan 1800-talet har denna princip och begreppet gällande rätt utgjort två sidor av samma sak. Av historiska skäl låter de sig således bara förstås i ljuset av varandra. Därmed står det också klart att förändringar i principens tillämpningsområde skulle få konsekvenser utanför processrätten. Ytterst gäller synen på jura novit curia-principens utsträckning frågan om den juridiska metodlärans utformning och domstolarnas plats i rättsstaten. I första hand måste rättsdogmatikens fortsatta funktionalitet och relevans tas med i beräkningarna. 941 Olivecrona, Rätt och dom, s. 398 f. 942 Croon, Jura novit curia, s. 280 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=