avslutning 223 somden möjliggjorde en åtskillnad mellan inom- och utomprocessuell dispositivitet i alla former av mål, inklusive de dispositiva tvistemålen. Den civilrättsliga dispositiviteten medförde att parterna själva kunde reglera sina mellanhavanden och därigenom välja bort det offentliga rättssystemet.Effekten blev då att domstolen, såsomstatens representant, måste respektera det ”privata” normsystemet inom ramen för en rättegång. Frågan var dock vad som skulle gälla när parterna inte på förhand hade valt att utnyttja sin autonomi, eller då den ena parten hade godtagit ett beteende från sin motparts sida som stod i strid med den gällande rätten? Också i detta fall trumfade, enligt rättsskyddsläran, privatautonomin statens intressen, så länge parternas agerande inte stod i strid med tvingande lagstiftning. I händelse av en rättegång förändrades dock läget: Parternas dispositionsrätt över den rättsliga ramen för processen grundade sig i att staten inte har något intresse av att lägga sig i parternas inbördes relation så länge som de var nöjda. Domen kom, i de fall som parterna med processuella medel begränsade domstolens prövning, att grundas på en formell rätt. Om domstolen däremot skulle genomföra en materiell prövning av tvisten, måste denna – i likhet med all annan rättstillämpning – syfta till att fastställa den gällande rätten i förhållande till de faktiska omständigheter som presenterats av parterna. En materiell dom måste alltid, för att staten genomdomstolen skulle ha uppfyllt sitt åtagande, spegla den gällande rätten.Eftersom två giltiga svar på samma rättsfråga vid samma tidpunkt inte fick förekomma enligt den juridiska metoden, kunde processrätten inte föreskriva att domen materiellt ibland skulle spegla den gällande rätten såsom parterna uppfattat den och ibland på det sätt som den verkligen var. Som den historiska skolans företrädare påpekade, skulle ett sådant synsätt klart skulle strida mot rättsdogmatikens förutsättningar. Begreppet gällande rätt utgjorde således en absolut gräns för den civilrättsliga dispositivitetens genomslag i processen. Den processrättsliga dispositionsrätten måste förhålla sig till den civilrättsliga på det sättet, att de civilrättsliga reglerna var dispositiva endast i förhållande till parternas självreglering. De tilllämpliga reglerna kunde dock inte i sig själva vara föremål för parternas dispositioner, ty detta skulle riskera att rubba gränsen mellan rättsbildning och rättstillämpning och därmed mellan politik och juridik.Domstolens kringgående av gällande rätt skulle nämligen, även om initiativet kom från parterna, uppfattas som en form av politisk rättsbildning, eftersom det inte syftade till att återskapa den gällande rätten,
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=