jura novit curia 222 En illustration av innebörden i domarens uppdrag som ämbetsman erbjuder den diskussion som fördes under 1800-talet rörande lekmannadomarnas roll i domstolen. Frågan om nämndemännens uppgift illustrerade den demarkationslinje mellan å ena sidan juridisk kompetens och å andra sidan annan sakkunskap eller rena värderingar sombegreppet gällande rätt hade givit upphov till. En lekmannadomare, som inte hade drillats i den gällande rättens systematik, riskerade alltid att överskrida gränsen mellan den juridiska och den icke-juridiska – politiska – diskursen. Till skillnad från juristdomaren utgjorde nämndemannen en förtroendevald person. Den nödvändiga skillnaden mellan juridik och politik, och därmed kravet på domarens lojalitet mot den etablerade lagstiftarviljan, innebar dock att nämndemännen endast undantagsvis kunde tillåtas att ifrågasätta lämpligheten i gällande rätt. De måste i flertalet fall låta sig vägledas av ämbetsdomaren i sitt dömande. Den gällande rättens genomslag i samhället garanterades således av den domstolsinterna version av principen omjura novit curia som kom till uttryck i de svenska omröstningsreglerna i ÄRB och som reglerade relationen mellan domaren och nämnden. Domaren hade ansvaret för att domen gav uttryck för den gällande rätten. Ämbetsdomaren hade härvidlag till uppgift att i förhållande till nämnden redogöra för gränserna för den juridiska argumentationen.Också den negativa inställningen till specialdomstolar som kom till uttryck i 1800-talets utredningar hade sin grund i denna skepsis inför en rättstillämpare som representerar ett specifikt samhällsintresse, snarare än statsviljan. Domstolarnas uppgift var kort och gott att realisera den gällande rätten och dess bakomliggande syften genom principen omjura novit curia. Principen skulle därigenom garantera legaliteten i den statliga maktutövningen. Ett av de tydligaste uttrycken för denna syn på kopplingen mellanjura novit curia-principen och begreppet gällande rätt är den rättsskyddslära som utvecklades i den stats- och processrättsliga doktrinen under 1800-talet. Enligt rättskyddsläran var civilprocessens syfte att ge medborgarna i en stat skydd för de rättigheter som rättsordningen tillförsäkrade dem. Vad processande parter således kunde begära av statsmakten var att den tillhandahöll rättsliga medel för utkrävandet av en civilrättslig rättighet, exempelvis i form av ett domstols- och exekutionsväsende. Statsapparatens uppgift var därför att tillse att de domar och beslut som avkunnades motsvarade vad medborgaren med stöd av den gällande rätten kunde utkräva. Rättsskyddsläran förutsatte därmed principen omjura novit curia, efter-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=