avslutning 221 nationell rätt, utom i de fall då utländsk rätt undantagsvis blir en del av det juridiska kunnandet. Också denna begränsning av den juridiska kunskapen kommer till uttryck i principen omjura novit curia, då processande parter i normalfallet inte kan kräva att domaren skall ha kännedom om utländsk rätt. I de fall då den utländska rätten bildade ett substitut för den nationella rätten, talade dock mycket för att domstolens kunskap om rätten enligt jura novit curia också skulle anses omfatta den utländska rätten. Av praktiska skäl kunde detta krav emellertid inte upprätthållas, utan parterna kunde uppmanas av domstolen att utreda tillämplig utländsk rätt i dess ställe. Frågan om den utländska rättens tillämplighet komdock inte heller att behandlas som en renodlad sakfråga. Istället gällde principen omjura novit curiai så måtto att domstolen fick använda sin egen kunskap om utländsk rätt och att den hade rätt att ifrågasätta korrektheten i parternas utredningar. Introduktionen av begreppet gällande rätt i den juridiska metodläran innebar vidare att kraven på domarens yrkeskompetens måste omformuleras. Om personliga egenskaper och utomrättsliga erfarenheter tidigare hade skattats högt, så fäste den historiska skolans företrädare endast vikt vid domarens juridiska kunskaper och färdigheter. Domaren skulle, enligt detta synsätt, vara en oväldig ämbetsman i staten, höjd över samhälleliga konflikter och intressen genom den gällande rättens och den juridiska metodens inneboende objektivitet. Det rättsstatliga intresset av likformighet och förutsägbarhet i rättstillämpningen innebar nämligen att utrymmet för domarens personliga inflytande över den rättsliga bedömningen måste minimeras genom en regelstyrd rättsskipning. Endast den domare som dömde i enlighet med den gällande rätten i vid bemärkelse kunde således anses följa sin ämbetsplikt i enlighet med principen omjura novit curia. Det är följaktligen ingen slump att 1800-talet kom att bli en formativ period i den moderna juristutbildningens historia. Professionaliseringen av domarkåren och akademiseringen av juristutbildningen var i denna mening bara två sidor av samma sak, nämligen historiska skolans försök att utbilda jurister för statens rättstillämpning som uppfyllde rättsstatens krav på formell rättssäkerhet. Domarkårens centrala position i rättsstaten var också ett argument för att i förlängningen kräva att samtliga jurister skulle genomgå samma utbildning. Curia eller frågan om den juridiska yrkeskompetensen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=