avslutning 219 Med den nya definitionen av juristernas kunskapsobjekt – den gällande rätten – följde också ett annat sätt att betrakta juristens kunskapsväg. Särskilt tydlig blir denna omorientering när det gäller domarens möjligheter att uppfylla kraven på kunskap om gällande rätt i de fall när han eller hon ställs inför sådana fall som tycks sakna en lösning i det existerande regelverket. Tanken att rättsordningen skulle vara ofullständig står i strid med rättsdogmatikens grundförutsättningar. Domaren får nämligen inte lämna målet oavgjort med hänvisning till ett oklart rättsläge och än mindre skylla på en ofullständig reglering av det enskilda fallets omständigheter. Domaren är tvärtom, enligt principen omjura novit curia, alltid skyldig att känna rätten tillräckligt väl för att avkunna dom i enlighet med den gällande rätten. I dessa situationer är juristens kunskap om den juridiska metoden av avgörande betydelse. Motsägelser, ofullständigheter och otydligheter i det juridiska materialet ger upphov till situationer där tvisten inte kan avgöras genom en redan existerande lösning. I dessa fall måste juristen driva den rättsdogmatiska analysen längre: Han eller honmåste, för att uppfylla de kunskapskrav som jura novit curiauppställer, skapa sitt kunskapsobjekt. Domarens skyldighet att genom egen rättsbildning bidra till rättens enhet och fullständighet utgör en omedelbar konsekvens av historiska skolans metodlära. Rätten bör visserligen i första hand betraktas dogmatiskt, d.v.s. som ett komplett system och således såsom ett a-historiskt objekt. När systemet visar sig vara inkomplett måste juristen dock byta perspektiv och betrakta rätten som det historiska objekt den i själva verket är. Detta får dock inte leda till att juristen överger sin strävan att betrakta rätten ur en systematisk synvinkel, eftersom detta skulle minska förutsättningarna för ett likformigt och förutsägbart dömande. Istället måste juristen i dessa fall försöka återvinna kontrollen över rättens historiska utveckling. I den historiska skolans anda argumenterade således svenska rättsvetare för att juristens rättsbildning skulle ske genom tolkning och analogier. På detta sätt skulle den bidra till en precisering av den gällande rätten. Detta arbete inomrättsdogmatikens gränser fick inte sammanblandas med andra – externa – former av rättsbildning. Metoden borde alltså, trots att den kunde inrymma intresseavvägningar, uppfattas såsom en juridisk verkNovit – det juridiska kunskapssökandet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=