jura novit curia 218 skildes de juridiskt relevanta argumenten från alla övriga bevekelsegrunder. Därigenom fick juristens perspektiv på samhället en tydlig materiell gräns.Ändå bestod problemet med rättens föränderlighet, eftersom innehållet i rättskällorna fortfarande påverkas av samhällets utveckling. Också den rätt som inskränkts till att avse de regler som fixerats i en eller flera rättskällor är så omfattande att den inte utan vidare kan ligga till grund för en rättssäker rättstillämpning. Juristens kriterium för att välja vad som i detta material skall anses vara gällande rätt blir därför hur väl en rättsregel passar in i vad som vid varje bestämt domstillfälle måste uppfattas såsom ett koherent och motsägelselöst system av normer. Enligt det dogmatiska perspektiv, som alltså bildar utgångspunkten för fiktionen gällande rätt, har varje regel sin bestämda plats i det juridiska systemet i förhållande till andra rättsregler. Rättsordningens yttre gränser bestäms således av varje enskild regels tillämpningsområde eller mer bestämt av antalet möjliga rättsliga lösningar som systemet vid en viss tidpunkt rymmer. Ingen juridisk lösning kan samtidigt vara giltig för besvarandet av två olika rättsfrågor. Om rätten betraktas på ett sådant sätt kan domaren inte godtyckligt välja den rättsregel som han personligen anser vara lämpligast. Istället måste domaren välja den rättsliga lösning som överensstämmer med rättssystemets logik. Då den juridiska metodlärans utveckling betraktas med utgångspunkt i principen omjura novit curia, framstår denna princip såsom en manifestation av de krav som en metodlära grundad i gällande rätt ställer på domare och andra jurister: Domaren, som är bunden av den gällande rätten, måste ha friheten att avgöra rättsfrågan med utgångspunkt i rättssystemet som helhet. Endast på detta sätt kan domaren successivt utesluta de lösningar som inte motsvarar kravet på motsägelselöshet. Domarens möjligheter att utföra sitt uppdrag förutsätter således att parternas felaktiga eller otillräckliga argument i förhållande till den gällande rätten aldrig tillåts påverka utgången i målet. Denna metodologiska utgångspunkt har också inneburit att den rättstillämpningsmetod som en domare förväntas använda för att slita en tvist också blivit liktydig med den juridiska metoden.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=