kapitel iii •curia 209 Afzelius ansåg dock att sanningsplikten ”äfven inom civilprocessen [borde] anses naturlig och nödvändig.”927 Sanningsplikten kunde visserligen inte på samma vis som i straffprocessen grundas på statens intresse av regelefterlevnad, ty ”i allmänhet [är det] staten likgiltigt, huru med privata rättigheter förfaras.”928 Staten saknade ett ”omedelbart intresse att förhindra, att parterna ljuga sig till rättigheter eller ljuga sig fria ifrån skyldigheter,”929 eller att med gemensamma intressen bedriva rättegången under förutsättningar som var osanna. Afzelius erkände alltså att det härvidlag förelåg en skillnad mellan straff- och civilprocessens syften. Partsdispositioner över sakförhållanden borde således vara möjliga i civilprocessen. Emellertid ansåg Afzelius att det kunde finnas moraliska överväganden som motiverade en sanningsplikt också i civilprocessen. Inte minst berodde detta på rättsskyddets karaktär och det därmed sammanhängande kravet på legalitet i den statliga rättsskipningen: Som framgår av citatet var civilprocessen ingen utomrättslig tvekamp, d.v.s. inte vilket forum för konfliktlösning somhelst. Istället skulle den part segra som faktiskt hade den gällande rätten med sig. Endast den parten hade nämligen ett legitimt rättsskyddsintresse. Det var alltså rimligt att staten kunde ställa vissa krav på parterna som gick utöver deras egna intressen när parterna väl hade vänt sig till de statliga institutionerna för att få sin tvist prövad. Utredningen som Afzelius företog syftade alltså till att de lege ferendaundersöka hur långt domstolarnas uppdrag att döma enligt 927 A.a., s. 57. 928 A.a., ibid. 929 A.a., ibid. 930 A.a., ibid. ”Domarens ställning kräfver, att han må ege affordra parterna riktiga upplysningar i saken; part har ett berättigat intresse att fordra, det motparten icke må ega frihet att, genom meddelande af oriktiga uppgifter eller genom undanstickande af sanna, missleda Domaren och sålunda bereda sig en obehörig fördel på rättvisans och motpartens bekostnad. ’Liknelsen mellen striden med vapen och striden med skäl’, anmärker Lagkomitén mot den ofvan anförda uppfattningen, ’torde man vid närmare eftersinnande finna mindre lämplig. Den förra är en strid utom rättsförhållandet, hvari man anfaller och värjer sig bäst man kan, med både styrka och list; den senare deremot är en strid endast om hvad somär rätt, och alla medel, som kan brukas i denna strid, måste vara anpassade efter ett sådant föremål. Häri gäller ej någon annan styrka än den af sanningen och lagen; kan man ej segra med den, är man oberättigad till seger.’”930
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=