jura novit curia 208 vilprocessen avvisades dock av Livijn. Istället skulle parternas egenintresse vändas till en fördel. I en rättegångsordning utformad enligt kontradiktoriska principer kunde båda parternas intresse av att motverka motpartens inflytande på utredningen utnyttjas.921 Livijn var inte ensam om att ha utforskat frågan hur långt parternas förpliktelser i en civilprocessordning, präglad av rättsskyddsläran, sträckte sig eller borde sträcka sig. Ett decennium tidigare hade Ivar Afzelius också diskuterat detta. Denne menade att parterna i en rättegång kunde sägas ha vissa plikter ”dels gent emot Domaren, dels gent emot motparten, såsom betingande af dennes rätt.”922 Båda dessa förpliktelser kunde ”härledas ur det rättsförhållande, som genom sjelfva rättegången grundas, och som har till uppgift att bringa tvisten till ett snabbt och riktigt afgörande.”923 Det offentligrättsliga processrättsförhållandet aktualiserade således vissa plikter i parternas relation sinsemellan, liksom i deras förhållande till staten. Frågan var dock om parterna hade en plikt i civilprocessen, liknande den som förelåg i straffprocessen, att bidra till en fullständig utredning i sakfrågan, d.v.s. en skyldighet att med Afzelius ord ”bidraga till ett riktigt afgörande af målet, att meddela de upplysningar och den utredning, som äro egnade att ställa saken i dess rätta ljus, äfven om en sådan upplysning icke är nödig för häfdandet af partens egen rätt eller påkallas af parternas eget intresse [?]”924 I den svenska civilprocessrätten saknades dock den sanningsplikt eller plikt att i positiv mening bidra till rättens realisering bortom det egna intresset, som Afzelius hade eftersökt: Tvärtom konstaterade Afzelius att 921 A.a., s. 2 f. 922 Afzelius, Grunddragen, 1886, s. 46. 923 Afzelius, a.a., ibid. 924 A.a., s. 56. 925 A.a., ibid. 926 A.a., s. 56 f. ”Att ljuga inför rätta anses visserligen icke synnerligen mer hederligt än att ljuga annorstädes; men skyldigheten att der tala sanning kan icke sägas hafva inträngt i det allmänna rättsmedvetandet.”925 ”bestrida, äfven hvad man vet är sant, är första regel i all rättegång; och dertill inskränker sig ofta nog hos oss ett rättegångsombuds hela sakförfarekonst. Hvar och en af parterna intager i rättegången en viss ställning, som gifver honom vissa förmåner, och denna ställning behöfver han icke uppgifva förr, än motparten drifver honom derur.”926
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=