kapitel iii •curia 207 att utveckla och skydda den.”915 Detta kunde bland annat ske genom att parterna bereddes möjlighet till rättegång, där ”den kränkta rätten åter [gjordes] gällande.”916 Staten skulle alltså ingripa för att skydda, inte bara parten, utan också rättsordningen. Att rätten i första hand skulle upprätthållas och inte vidareutvecklas av domstolarna, innebar också att domaren i första hand måste försöka att inordna fallet under den redan gällande rätten. Grenanders uttalande bör förstås så att domstolarnas rätt att rättsbilda, enligt hans uppfattning, borde användas med en viss försiktighet. Frågan var dock om processens syfte att möjliggöra statligt rättsskydd kunde drivas så långt att parternas dispositionsrätt över processens ram påverkades. Då rättegången uppfattades som ett sätt att bereda parterna rättsskydd genom att förverkliga den gällande rätten utsuddades i själva verket, från statens synpunkt, andra potentiella konflikter mellan parterna, trots att dessa kunde vara rättegångens egentliga orsak. Rättegången, sedd från statens horisont, hade sin grund i att parterna var oense om den gällande rättens innehåll och därför inte efterlevde den. Parterna hade av denna anledning ett gemensamt intresse av att den gällande rätten förverkligades. Därför, framhöll den svenske juristen Livijn, borde ”bådaparterna taga del i sakens utredning.”917 Livijn ansåg att parterna ”icke blott [hade en] rättighet, utan, då staten naturligen icke bör gynna realiserandet af orättmätiga anspråk, […] ock […] skyldighet dertill.”918 Detta ställningstagande innebar att parterna inte ens skulle ha rätt att genom faktiska dispositioner förvränga den verkliga bilden av sin relation. Staten skulle inte på grund av parternas dispositioner behöva ”befrämja materiel orätt” genom att exempelvis låna sig till ett i värsta fall omoraliskt kringgående av rätten.919 Livijn ansåg ändå att ”[d]et egna intresset hos hvardera parten […] otvifvelaktigt [skulle] förmå honom att medvetet eller omedvetet söka få utredningen gjord ensidigt till hans fördel.”920 Trots det statliga intresset av rättens förverkligande var det alltså naturligt att parterna valde att processa strategiskt. Frågan var dock hur detta beteende skulle motverkas. Alternativet att införa ett mer inkvisitoriskt förfarande också i ci915 Grenander, B. Kr., Ur förhandlingsprincipens historia, Stockholm, 1879, s. 5. 916 Grenander, Förhandlingsprincipen, ibid. 917 Livijn, Carl, Om stämning till svaromål samt om genstämning enligt gällande svensk allmän civilprocessrätt 1, Lund, 1896, s. 3. 918 Livijn, Om stämning, ibid. 919 Livijn, a.a., s. 2. 920 A.a., ibid.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=