jura novit curia 206 ga tolkning av innebörden av statens skyldighet att erbjuda rättsskydd skulle alltså möjligheten till statlig intervention vara mycket långtgående också i civilprocessen. Staten skulle, sedan rättsskydd begärts, med alla medel erbjuda det.909 När förhandlingsprincipen präglade processen var domarens möjligheter att ingripa i syfte att bereda rättsskydd däremot mer begränsade. Förhandlingsprincipen innebar under sådana förhållanden att Domstolen agerade alltså endast som en reaktion på parternas processhandlingar. Utgångspunkten för en sådan ordning var att ”hvar och en är berättigad att efter eget godtycke fritt disponera öfver de privaträttigheter, som honom tillhöra.”911 Om förhandlingsprincipen skulle anses vara den ledande principen i civilprocessen så måste detta också innebära att parterna kunde välja att i olika omfattning avstå från rättsskyddet. Principen gällde således ”vid alla delar af det rättsliga förfarandet från processens början till dess slut”912 och domaren var ”i allt, hvad som beträffar det factiska i tvisten, inskränkt till det parterna andragit.”913 Annerstedts resonemang rörde alltså frågan om parternas inflytande över processens faktiska ram, d.v.s. omfånget för domstolens rättsliga prövning. Det tycks härvidlag ha varit självklart att parterna kunde disponera över när och i vilken utsträckning de ville göra gällande sin rätt till rättsskydd. Däremot var det uteslutet att parterna skulle kunna bestämma över hur rättsskyddet skulle gestalta sig på det juridiska planet. Denna fråga var helt beroende av innehållet i gällande rätt, över vilken parterna inte kunde utöva något inflytande.914 Ett likartat resonemang återfinns hos Grenander. Denne sammankopplade rättsskyddet med begreppet gällande rätt i det han påpekade att det var ”statens uppgift att förverkliga rätten eller, hvilket är det samma, 909 A.a., ibid. 910 A.a., ibid. 911 A.a., s. 3. 912 A.a., ibid. 913 A.a., ibid. 914 A.a., s. 1. Annerstedt förklarade att processens syfte var att möjliggöra för den berättigade parten att komma i åtnjutande av en rättighet. Detta bör förstås som en rättighet som vid tidpunkten för tvisten redan existerade inom ramen för gällande rätt. ”[…] staten endast då skyddar en rättighet, när statens skydd begäres; att staten skyddar endast hvad, man påstår vara sitt och endast på det sätt man begär. I följd deraf användas af domaren endast de medel, hvarmed parten sjelf vill åstadkomma skyddet af sin rätt.”910
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=