kapitel iii •curia 205 gande eller för bestraffandet av överträdelser.900 Straffrättens och civilrättens processregler hade dock sammanförts till en egen systematisk enhet – processrätten.901 Nordling uppfattade därför inte civilprocessrätten som en förlängning av civilrätten. Liksom all processrätt hörde den hemma i den offentliga rätten, då ”den hufvudsakligen gifva rättsregler för statens verksamhet för sitt ändamål.”902 Nordling var noga med att framhålla att rättsordningen var en statlig angelägenhet och att rätten förverkligades genom staten.903 Detta gällde även när staten inte själv skapade rätt, utan bara övervakade hur parterna efterlevde sina självreglerade förpliktelser: Denrätt som staten skulle förverkliga bör, i ljuset av den juridiska metodlärans utveckling, förstås somgällande rätt.905 Ludvig Annerstedts beskrivning av domstolarnas materiella processledning tog sin utgångspunkt i läran om rättsskyddet. Annerstedt noterade att statens skyldighet att ex officio inskrida till den enskildes skydd kunde variera mellan olika processrättsliga områden. På civilprocessens område kunde rättsskyddet fullgöras antingen i hägnet av ”undersökningsprincipen” eller ”förhandlingsprincipen”, d.v.s. den princip som Stahl hade benämnt ”förhandlingsmaximen.”906 Undersökningsprincipen karaktäriserades av att staten, då en enskild påkallade rättsskyddet, själv aktivt verkade för att det genomfördes. Den enskilde behövde därför bara be om att staten skulle involveras i processen.907 Därefter fortskred civilprocessen ”på samma sätt som en rannsakning i ett brottmål.”908 Enligt denna strän900 Nordling, Anteckningar, s. 40 f. 901 Nordling, a.a., ibid. 902 A.a., ibid. 903 A.a., s. 7. 904 A.a., s. 8. 905 A.a., s. 24 f. 906 Annerstedt, Ludvig, Domarens processledande verksamhet vid civila rättstvister, Upsala, 1875, s. 2 och Stahl, Die Philosophie des Rechts, bd. 2:2, s. 414. 907 Annerstedt, Domarens processledande verksamhet, s. 3. 908 Annerstedt, a.a., ibid. ”Dess utom torde det ej vara skäl att förbise, att äfven inom staten en rättsbestämning kan ega rum i någon mon oberoende af staten själf, nämligen inom smärre afdelningar, där medlemmarna i och för sin gemensamma utveckling bestämma rätten, dock under uppsigt af staten, hvilken såsom rättens högsta vårdare bestämmer denna rättsbildnings omfattning och form samt öfvervakar den samma.”904
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=