jura novit curia 202 intresse av att lägga sig i medborgarnas privaträttsliga angelägenheter eller att genom repression (som att tvinga parterna till rättegång) verka för att rätten efterlevdes enhetligt.879 Däremot menade Laband att statens uppdrag var att, „die selbsthülfe auszuschlißen“ och att istället bistå den enskilde i händelse av en kränkning av dennes civilrättsliga rättigheter.880 Staten skulle därför genom sina domstolar bereda den enskilde rättsskydd och vid behov ställa sina maktmedel till den enskildes förfogande för att genomdriva domen.881 Statens uppdrag var kort sagt att „den ihm unterworfenen Personen Rechtsschutz zu gewähren.“882 Talans anhängiggörande utgjorde, enligt Laband, „die Bitte umGewährung dieser staatlichen Hülfe; das Gesuch, ein subjectives Recht unter den Schutz des Staates zu nehmen und dadurch seine Anerkennung und, Verwirklichung zu sichern, eventuell sie zu erzwingen.“883 Genom att erkänna rättskyddet i det enskilda fallet uppfyllde staten sin plikt i förhållande till medborgaren.884 Genom att en talan uppfattades som en begäran om rättsskydd riktade sig den enskildes anspråk i en rättegång inte längre mot svarandeparten, utan mot staten.885 Genom Labands resonemang förflyttades definitivt civilprocessens hemmahörighet från den privaträttsliga sfären till den offentligrättsliga. Civilprocessens föremål var visserligen ett civilrättsligt rättsförhållande, men processrätten hade såsom rättsområde sitt syfte och ursprung i den offentliga rätten. Processrätten baserade sig ytterst på rättigheter och skyldigheter mellan stat och medborgare. Det var medborgarens plikt att inte ta till självhjälp för att lösa sina privaträttsliga konflikter och det var statens skyldighet att tillhandahålla så effektiva rättsmedel att det inte skedde. Det var också statens skyldighet att rättvist realisera sin rättsordning genom processen, i värsta fall genom tvångsmedel om parterna så önskade, och att göra domen praktiskt exigibel genom exekutiva des heutigen Civilprozessrechts, Leipzig, 1905, s. 2. Se också härom Olivecrona, Karl, Rätt och dom, första upplagan, Stockholm, 1960, s. 377. Sundell har vidare påpekat att Laband brukar uppfattas som Gerbers efterföljare. Se Sundell, Tysk påverkan på svensk civil-rättsdoktrin, s. 58. 879 Laband, Paul, Das Staatsrecht Des Deutschen Reiches, bd. 3, Abt. 2, Freiburg (Briesgau), 1882, s. 22. 880 Laband, Das Staatsrecht, ibid. 881 Olivecrona, Rätt och dom, s. 377. 882 Laband, Das Staatsrecht, s. 22. 883 A.a., s. 22 f. 884 A.a., ibid. 885 Olivecrona, Rätt och dom, s. 377.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=