kapitel iii •curia 199 ningsprocessen hos lagstiftaren. Inte heller domstolarna själva fick utan vidare ifrågasätta ett stabilt rättsläge. Deras rättsbildande mandat inskränkte sig istället till att genom tolkning av rättsreglerna eller analogier återskapa den rättsliga enhetligheten. Trots att domstolarna alltså rättsbildade var denna rättsbildning juridisk och således av ett annat slag än den politiska. Det var alltså på grund av domstolarnas ställning och statliga uppdrag som processrättsliga dispositioner inte fick användas i rättsbildande syfte.867 De kunde endast brukas för att åstadkomma en formell rättsgrund för domen. Om parterna valde att grunda sin dom på processrätten innebar detta att den materiella rätten behöll sin innebörd enligt gällande rätt, eftersom domstolen aldrig behövde pröva frågan i materiellt hänseende. Att parterna för egen del valde att avstå från en materiell prövning av rättsfrågan kunde staten utan vidare godkänna. Domen, som då grundade sig på processrättsliga dispositioner, var bara giltig mellan parterna och gav inte uttryck för rättsläget i materiellt hänseende. I detta avseende liknade den formella domen det civilrättsliga avtalet. En dom, grundad på formell rätt, sade således inget om den materiella rättens egentligainnebörd enligt gällande rätt. Staten hade således, förutom kravet på sig att i det konkreta fallet bereda rättskydd, en skyldighet att i sin rättsskipning ge uttryck för legalitet, likformighet och kontinuitet i rättstillämpningen. Endast på detta sätt kunde staten tillfredsställa medborgarnas allmänna krav på att staten efterlevde sina egna rättsregler. Om två parter inte hade utnyttjat dispositiviteten i den civilrättsliga lagstiftningen när de påbörjade sin rättsliga relation förväntade sig medborgarna att parterna, precis som alla andra, skulle tvingas underkasta sig lagstiftarens vilja. Varken domarens eller medborgarens åsikt om regelns lämplighet i det konkreta fallet borde tillåtas att ändra på detta. Rättegången berörde således inte bara parterna utan också rättssamhället i stort. Stabiliteten och kontinuiteten i rättstillämpningen ökade nämligen förutsättningarna för tillförlitliga juridiska prognoser. Som till och med Kirchmann, trots sitt partsperspektiv hade påpekat, måste medborgarna i ett samhälle försäkras möjligheten till kännedom om vad juridiken i en specifik situation kräver av dem.868 Enligt Stahl kunde ett sådant intresse bara tillgodoses om rättsreglerna tillämpades likformigt: 867 Stahl, Rechtswissenschaft oder Volksbewußtsein?, s. 22 ochDie Philosophie des Rechts, bd. 2:2, s. 415. 868 Kirchmann, Die Werthlosigkeit der Jurisprudenz, s. 23.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=