jura novit curia 198 ponera över de juridiska effekterna av sina faktiska ageranden.862 „[D]em Ziele der öffentlichen Rechtspflege“863 måste alltid, oaktat parternas bevekelsegrunder för att inleda rättegången, vara att förmedla „die Wahrheit und Gerechtigkeit.“864 Måttet på rättvisan, die Gerechtigkeit, utgjordes av domens överensstämmelse med gällande rätt.865 En dom som grundade sig på materiell rätt måste alltid basera sig på gällanderätt föratt vara juridiskt korrekt. Sedan domstolen hade tillhandahållit en dom som fastslog parternas rättigheter och skyldigheter enligt gällande rätt, och därigenommöjliggjort statlig verkställighet, hade staten uppfyllt sin rättsskyddande förpliktelse. Stahl betraktade alltså inte civilprocessen i dispositiva tvistemål som en renodlad förlängning av civilrätten eller självregleringen. Tvärtom utgjorde all rättstillämpning en statlig verksamhet.866 Därför ansåg han heller inte att det vore rimligt att likställa den utomprocessuella dispositiviteten med den som gällde inom rättegången. Den teoretiska uppfattningen att civilprocessrätten endast syftade till att staten genom rättegången skulle bereda medborgarna rättsskydd, var en konsekvens av den skillnad mellan juridik och politik som den historiska skolans företrädare hade förordat. Stahls syn på domstolarnas uppdrag i civilprocessen gav uttryck för den fördelning av de statliga institutionernas uppdrag som måste bli konsekvensen av denna skillnad. Domstolarna skulle vara ett forum för tillämpningen av rätten, men inte utgöra en institution för medborgarnas rättspolitiska verksamhet. För att denna skillnad i uppdrag mellan lagstiftare och domstolar skulle kunna upprätthållas i praktiken var det nödvändigt att staten underkände parternas alla försök att utnyttja processrätten för att, med bindande verkan för domstolen, åstadkomma förändringar i den materiella rätten. Parterna kunde exempelvis tänkas vilja instruera domstolen om vilka rättsregler som skulle tillämpas eller föreskriva tolkningar som stred mot gällande rätt. Detta skulle innebära att parterna hade tilldelats ett otillbörligt rättspolitiskt inflytande över den materiella rättens innehåll, via processrätten. Medborgarnas rättspolitiska bestämmanderätt över rättsreglerna hörde dock inte hemma i domstolarna, utan hänförde sig till den föregående rättsbild862 A.a., ibid. 863 A.a., ibid. 864 A.a., ibid. 865 Stahl, Rechtswissenschaft oder Volksbewußtsein?, s. 19. 866 Stahl, a.a., s. 22 ochDie Philosophie des Rechts, bd. 2:2, s. 415.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=