kapitel iii •curia 197 den heller inte lägga sig i om parterna överenskom om att för framtiden reglera sina förhållanden under själva processen. Slutligen menade Stahl att förhandlingsmaximen innebar att parterna förfogade över vilka faktiska omständigheter som skulle underkastas domstolens rättsliga prövning. Detta innebar bland annat att parterna inte heller med nödvändighet behövde ställa hela den faktiska situation som orsakat deras tvist under domstolens prövning. Staten borde inte tvinga en part att utkräva en rättighet som visserligen tillkom honom, men som han av någon anledning var beredd att avstå. Parterna förfogade alltså över vilken faktisk situation de ville få rättsligt prövad och de kunde också, genom dispositioner, avstå en del av sin rätt i förhållande till motparten. Den statliga inblandningen utgjorde följaktligen bara en reaktion på parternas processuella ageranden. Detta innebar att det faktaunderlag, på vilket domstolens rättsliga bedömning baserade sig, kunde vara begränsat eller felaktigt i förhållande till verkligheten. Parterna disponerade över hur sakfrågan, d.v.s. bilden av verkligheten, skulle presenteras. I fråga om ramen för processen gällde juridisk visshet, men inte faktisk sådan. Domen i civila mål var således, redan av denna anledning, som Stahl formulerade det, „kein objektives Urtheil im Staate.“860 Under sådana omständigheter kunde det förefalla egendomligt att inte möjliggöra för parterna att driva domens formella karaktär längre. Också i fråga om rättsreglerna hade Kirchmann menat att domen borde spegla parternas syn på dem, snarare än den gällande rätten. Stahl motsatte sig dock helt en sådan tanke. Han ansåg tvärtom att „die Ausmittlung des Rechtes, die juristische Würdigung der Thatsachen hat denselben Charakter öffentlicher Nothwendigkeit wie im Criminalprozesse.“861 Domen skulle alltså, oaktat om parterna förvrängde eller begränsade domstolens bild av verkligheten, spegla den gällande rätten i förhållande till de åberopade omständigheterna. Därvidlag var det ingen skillnad mellan en straffrättslig dom och en civilrättslig. I fråga om rättstillämpningen gjorde sig nämligen alltid ett offentligt intresse gällande. Detta intresse gick utöver parternas eget intresse av att få målet prövat och att få en dom som stämde överens med deras egen rättsuppfattning. Av denna anledning menade Stahl att det vore uteslutet att låta parterna dis860 A.a., s. 414 f. 861 A.a., s. 415.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=