jura novit curia 194 Kirchmanns reformförslag var inriktat på att öka domstolarnas och parternas rättsbildande roll i samhället för att bättre kunna tillgodose kraven på en snabb och rättvis rättsskipning. Härvidlag var det särskilt viktigt att en sådan förändring kom till stånd i de civila tvisterna.844 Just denna typ av mål föreföll särskilt lämpade för ett ökat inflytande från den naturliga rätten, eftersom de ofta vilade på självregleringens grund.845 Inom stora delar av civilrätten hade staten gjort sina rättsregler dispositiva. Medborgarna gavs därmed, med statens goda minne, möjligheten att skapa sina egna civilrättsliga relationer. De baserade sig då på den naturliga rätten eller på sedvanerätt. Oftast utnyttjade parterna avtalet för att reglera sin relation. Avtalet bildade då ett eget system som bara ägde giltighet mellan parterna och som hade företräde framför det offentliga rättssystemet. Avtalsfriheten gjorde alltså att parterna, inom ramen för självregleringen, kunde välja att avvika från lagstiftarens civilrätt. Parterna kunde slutligen på civilrättens område välja att avstå från reglering av sin relation. Så länge de var överens kunde de således, utan statens inblandning, leva som de själva önskade och därvidlag agera i strid med den gällande rätten. Den naturliga rättens genomslag krävde ingen formalisering. Frågan var därför varför inte parterna också kunde tillåtas att reglera sin relation även inom ramen för en rättsprocess. Inte minst gällde detta vilka rättsregler som överhuvudtaget skulle tillämpas i målet, liksom vad de skulle anses betyda i parternas fall.846 Resonemanget var logiskt: Om staten vore ointresserad av hur medborgarna i civilrättsliga fall agerade och därför tillät dem att själva reglera sina angelägenheter, varför skulle då denna dispositionsrätt begränsas på grund av att en rättegång påbörjades? Rättegången borde betraktas som ett forum för att lösa parternas konflikt. Under sådana omständigheter vore det rimligt att parterna, också under rättegången, kunde fortsätta att anpassa rätten efter sina behov. Utanför rättegången hade de haft nästintill full frihet att använda rättsreglerna som de önskade, utan hänsyn till de gränser som den gällande rätten uppställde. Kirchmann betraktade därför skillnaden i hanteringen av fall som byggde på självreglering respektive offentlig rättsbildning som formalistisk. Kirch844 Kirchmann, Die Werthlosigkeit der Jurisprudenz, s. 27. 845 Kirchmann, a.a., s. 28. 846 A.a., s. 27. Konfliktlösning eller statlig rättsskipning?
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=