kapitel iii •curia 191 Juristdomaren utgick således i högre utsträckning från en redan existerande rättsregel med en bestämd lydelse i sitt dömande. Juristdomarens metod var att pröva denna regels tillämplighet på det enskilda fallets omständigheter, utan att göra våld på innebörden.833 Juristdomarens sätt att förfara var följaktligen, en smula tillspetsat, det motsatta i förhållande till lekmannens. Genom sin juridiska utbildning lärde sig juristen att begränsa sin argumentation till det juridiska källmaterialet och att avväga argumenten i förhållande till varandra. Juristen eftersträvade i sin rättstilllämpning att basera domen på gällande rätt och därmed att bekräfta det hittills rådande rättsläget.834 De åberopade omständigheterna skulle därför så långt sommöjligt inordnas under en redan existerande rättsregel. Juristen försökte härigenom undvika att göra fallet till ett svårt fall, eftersom rättsbildning inbegrep ett mått av skapande, som kunde äventyra likformigheten i rättsskipningen.835 Strävan efter likformighet från juristens sida kunde kräva ett visst mått av generalisering av fallets omständigheter. De mest specifika detaljerna i målet kunde behöva ges en mer underordnad betydelse i förhållande till de mer principiella likheterna mellan den abstrakta regeln och den konkreta tvistefrågan. I denna generaliseringsprocess riskerade juristen emellertid att driva den abstraherande metoden för långt och ”nedskjunka till rutin.”836 På grund av juristens strävan att återföra omständigheterna i det enskilda fallet på den gällande rätten kunde viktiga detaljer förbigås. Konsekvensen kunde bli att lösningen visserligen rent formellt stämde överens med gällande rätt, men att den samtidigt var illa anpassad till de praktiska förutsättningarna i målet. Juristens vilja att bekräfta det existerande rättsläget kunde hamna i konflikt med parternas önskemål och samhällets behov av rättsutveckling samt leda till ”torrhet och obillighet.”837 Det materiellt rimliga resultatet i rättegången fick alltså inte helt och hållet offras på den formella rättssäkerhetens altare. Denna ovilja att ta ansvar för rättsutvecklingen och samhällets behov utgjorde också kärnan i Kirchmanns kritik av den tyska domarkårens sätt att hantera civila tvister. Samma kritik hade framförts av Fahlcrantz mot Nya Lagberedningens förslag. 833 Kallenberg, Svensk civilprocessrätt, bd. 1, s. 146. 834 Engströmer, Om lekmän, s. 444. 835 Kallenberg, Svensk civilprocessrätt, bd.1, s. 145 f. 836 Engströmer, Om lekmän, s. 442. 837 Kallenberg, Svenssk civilprocessrätt, bd. 1, s. 146.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=