jura novit curia 188 vanta rättsföljden.819 I förhållande till dessa kunde lekmannen i första hand vara till hjälp i samband med bevisvärderingen.820 Lekmannens brist på kunskap om juridiken kompenserades alltså i dessa sammanhang av en annan slags sakkunskap. Engströmer menade att ”[bevisvärderingen] hvila på grunder, som öfvertyga hvarje klok och förståelig människa, [och därför] är den kunskap om rättens innehåll, som lekmannen saknar, här icke längre oafvisligen nödvändig.”821 Engströmer underströk att lekmannadomaren visserligen aldrig skulle kunna uppnå den kunskap om juridiken som ämbetsdomaren besatt. Därför bidrog lekmännen och juristdomarna med två olika slags kunskap. Resonemanget utvecklades något senare i artikeln: Kallenberg ansåg också att den nytta som följde lekmännens medverkan i rättsskipningen bestod i en förstärkt kunskap i domstolen beträffande diverse faktiska förhållanden. Lekmännen var däremot inte kvalificerade att bedöma rättsfrågor, särskilt inte i civilmål, där dessa kunde vara av mycket komplicerad art.823 Lekmannen var således oftast ”böjd för att se saken från annan sida än juristen.”824 I sin mest renodlade form kunde juristens respektive lekmannadomarens olika arbetssätt beskrivas som ”generaliserande” respektive ”individualiserande.”825 Lekmannen utgick i sin rättstillämpning i första hand från omständigheterna i det enskilda fallet och försökte därur att uppställa en regel som kunde uppfattas som rättvis.826 Lekmannens metod innebar därmed ett erkännande av att alla fall hade sitt ursprung i en verklig konflikt. Metoden tog således hänsyn till att varje fall i någon mån var unikt. Nackdelen med metoden att gå från det enskilda mot det allmänna var naturligtvis att om varje fall skulle betraktas som unikt blev den individualiserande metoden meningslös. Den i fallet 819 Engströmer, Om lekmän, s. 441 f. 820 Engströmer, a.a., s. 442. 821 A.a., ibid. 822 A.a., ibid. 823 Kallenberg, Svensk civilprocessrätt, bd. 1, s. 143 och 145. 824 Kallenberg, a.a., s. 145. 825 A.a., ibid. 826 Engströmer, Om lekmän, s. 442. ”Ett obsestridligt företräde äger naturligtvis den lekmannadomare, som sitter inne med sådan kännedom om personliga och lokala förhållanden, om folkets lynne och karaktär, om härskande dialekter o.s.v., som kan underlätta bevisvärderingen.”822
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=